Fame med fart och färg
FAME av Ferandes, Levy och Margoshes Översättning: Ingela Forsman Regi: Johan Wahlqvist I rollerna: elever från De Geergymnasiets estetiska program, åk 3. De Geergymnasiets aula 24 april t o m 2 maj
Tyrone (Denny Lekström) spelar outsidern och hans utanförskap blir starkt betonat, enligt Folkbladets recensent. FOTO: OLA AXMAN
Foto:
Bara namnet Fame klingar av nostalgi (även om Bert Karlsson gjort sitt bästa för att knyta det till sin klämkäcka duo). Själv följde jag andäktigt serien när den gick på tv. Fame var svett, intriger, häftiga ungdomar, dans och musik. 1992 var jag också på Oscarsteatern där musikalen Fame sattes upp med dåtidens unga stjärnor: Karl Dyall, Petra Nielsen, Peter Jöback m fl. Under våren har musikalen återigen spelats på Oscars. Nu har turen kommit till Norrköping att få sitt lystmäte stillat med hjälp av De Geergymnasiets traditionella vårterminsföreställning.
Fin gestaltning
Fame torde vara den perfekta musikalen att sätta upp för avgångsklasserna på De Geers estetiska program. Musikalen handlar ju om just en skola - High School of Performing Arts - där eleverna lär sig att bli artister ut i finger- och tåspetsarna. Det finns över 40 namngivna roller i de olika klasserna och ytterligare ca 30 elever står bakom scenen, sysselsatta med orkester, ljud/ljus, scenografi, kostym och smink.
Visserligen är ensemblen kanske alltför ung för att minnas seriens och filmens storhetstid i mitten av 80-talet, men det genomgående temat med de hårt arbetande ungdomarnas vedermödor gestaltas på ett fint sätt.
Lyckad föreställning
Inför en entusiastisk publik i en kokhet aula sjöngs det och dansades i dryga två timmar av lördagskvällen. Föreställningen höll hög klass och solisterna var genomgående mycket duktiga. Att själva storyn kanske är något schablonmässig och att slutet är lastat med moralkakor kan ju inte ensemblen rå för. Fame är ju trots allt en musikal och det är sång- och dansnumren som står i fokus. Arton stycken hinns med innan pjäsens slut, däribland en särdeles lysande tolkning av Irene Caras ledmotiv och monsterhit som avslutning.
Scenografin är avskalad med ogästvänlig betongimitation som förstärker känslan av press och hårt slit. I fonden finns en del av Paul Gaugains tavla "Mahana no atua" uppförstorad och jag förstår inte riktigt poängen med att ha just den där. Den är kanske främst tänkt att skapa ett varmt blickfång, men motivet blir nästan absurt. Särskilt då den enda personen på scen med färgad hud, dansaren Tyrones utanförskap betonas starkt, exempelvis i en scen då samtliga utom han är klädda i vitt. Tyrone, den strulige outsidern, är klädd i svart T-shirt med "Rebel" tryckt på bröstet.
Stereotyper till trots, det här är en riktigt lyckad föreställning med fart och färg. Listiga små lösningar skapar stort utrymme åt de duktiga eleverna. Till exempel finns en levande orkester dold under scengolvet. Borta är dock benvärmarna, trikåerna och de avklippta jumprarna och istället finns en tydlig känsla av 90-talets grunge över kostymerna. Ett mode som fortfarande är rätt hopplöst men som kanske blir nästa retrotrend.
Så jobbar vi med nyheter