Emma Donoghue är född i Dublin och bosatt i Kanada. Hon har tidigare skrivit flera romaner och är också dramatiker. Inlåsta (Room) har kallats 2010 års bästa roman av New York Times och nominerades till Man Book Award.
Inlåsta skrevs i efterdyningarna av det spektakulära avslöjandet om Joseph Fritzls källarfängelse. Källaren visades i medier med grafik och bilder som visade korkmattor, badrum och leksaker. Vi var många som slukade alla detaljer kring familjens öde. Frågan varför vi fängslas av barns lidande och snaskiga detaljer besvaras inte Inlåsta. Hon undersöker, försöker förstå och leva sig in i hur det är att vara inlåst och främst att vara född i fångenskap.
Romanen handlar om en ung kvinna som blivit kidnappad av en man och hålls som sexslav. Vi får följa dramat genom hennes 5-årige son Jack, som är född i fångenskap. Förövaren är inte viktig, det är relationen mellan Jack och hans mamma som är fokus i Emma Donoghues bok.
Det som slår mig först som läsare är detaljrikedomen i berättelsen. Jack har namngett alla saker, ytor och färger i rummet med versaler och har en innerlig relation till dem, de klagar och suckar och är motsträviga, glada och ledsna i det universum på tio kvadratmeter som är Jacks värld. Författaren lyckas fånga intresset genom detaljerna och i inlevelsen av pojkens tankar.
I början får vi följa en mamma som underhåller sin son och outtröttligt fyller deras vardag med rutiner, lek och pedagogik. Efterhand får vi se andra sidor hos modern som gör berättelsen mer trovärdig, och pojkens sorg när han förstår rummet inte är tillräckligt för henne, att hon längtar ut och planerar en flykt.
Det finns inslag av samhällskritik mot isolering i fängelser, påminnelser om att slaveri och sexhandel faktiskt existerar och nyhetsmediernas jakt på sensationella berättelser. Problemet är att Donoghue, genom denna roman, gör just det hon kritiserar, slår mynt av sensationer.
Trots goda intentioner, så är det ändå bara ytterligare en snaskig historia, om barn som lider.
