Vid infarten till Rejmyre har någon satt upp en skylt.
"Röjmyre" lyder den.
Det är vad som händer när den gemytliga lilla orten en gång om året står som värd för en gemytlig liten hårdrocksfestival.
Särskilt mycket mer rebelliskt än att ändra Rejmyre till Röjmyre blir det inte när Skogsröjet slår upp sina portar. Och det är menat på ett översvallande positivt vis.
Skogsröjet är den hemtrevliga lilla oasen, ett komplement och alternativ till alla gigantiska evenemang som allt mer börjar ta över på festivalkartan.
Det är svårt att inte uppslukas av det där lite gemytliga.
Därför är det naturligtvis fullt naturligt att ett gäng hemmasöner som på samma sätt som festivalen förkroppsligar känslan av det lilla, det gemytliga och det lokala ska agera uppvärmare för de riktigt stora akterna på evenemanget.
Facebreaker må ha ett uppfordrande namn som hotar att piska varenda liten gadd ur din tandrad och de må spela dödsmetall, men särskilt livsfarliga är de inte. Snarare tvärtom.
Det är allt annat än en skrämmande skara som släntrar ut på festivalens lilla scen för att ställa till med dödsmetallkalas.
På gott och på ont.
För samtidigt som jag står där i solgasset och charmas sönder och samman av bandets hemtama gemytlighet har jag känslan av att det är en ocean av potential som går helt förlorad.
Musikaliskt är Facebreaker kompetenta så det räcker och blir över. De spelar brallorna av många av banden som uppträder på festivalen och Roberth Karlsson har en så köttig röst att det är en fröjd för alla öron som har minsta lilla smak för hård musik. Men när de står där på Skogsröjets scen känns Facebreaker mest som ett fritidsgårdsband som förvisso utklassar alla sina kollegor i kompetens, men som inte har förmågan att ta det hela längre.
Facebreakers rockiga dödsmetall låtar kanon, men som liveband är de mest charmiga hemmasöner som spelar för en ganska tunn publik och är nöjda med det.
Onödiga samplingar gör att spelningen tappar fart, bandet saknar det mesta vad enhetlighet heter och drunknar i sina svarta kläder mot scenens svarta bakgrund. De myser sig fram genom en hel räcka låtar som inte riktigt förmår särskilja sig från varandra.
Att det är "Årets Finspångare" från för några år sedan som står där och håller hov känns inte alls så konstigt som det kanske borde göra i ett dödsmetallband.
Facebreaker skulle kunna vara så mycket mer, men samtidigt är bandets gemytliga aura svår att inte digga.