Andrén kör ihop bossanova och funk med en liten bit jazz och han gör det gärna i högt tempo. Att plattan ”Juanita” gått bra är inte särskilt konstigt, men det är trots allt live man ska uppleva den här typen av musik. Den verkligen spänner mellan väggarna på Crescendo.
Den gör det för att bandet är så oerhört samspelt och för att samtliga fem herrar på scenen är väldigt begåvade musiker. Är det inte ett gitarrsolo som skjuts iväg, groovar basisten loss (ståbas, hur tufft är inte det?) och precis innan pausen går de två trumslagarna (varav den ene bankar på congas, oljefat, koklockor och diverse annat småkrafs) loss i ett halsbrytande trumsolo som lockar fram ett jättejubel i salongen.
Samtidigt som Roman själv lidelsefullt sliter vid sin flygel ser övriga bandmedlemmar mest glada ut. Sådant gör sitt till för en lyckad kväll.
När bandet har kul på scenen har publiken för det mesta också roligt. I den här svängiga rytmkavalkaden är det så gott som omöjligt att inte ryckas med.
Roman blandar eget material med en hel del covers och bjuder bland annat på en svängig version av Bill Withers gamla pärla Ain’t no sunshine when she’s gone. Till och med i denna ganska sorgliga melodi finns känslan av gassande sol och svallande vågor närvarande. Det är den funkiga nerven som gör det.
Jag hade gärna sett att Roman Andrén och bandet fokuserade på det instrumentala och öste på med huvudlöst snabb bossa och funk hela natten lång. Men uppenbart vill de nyansera sig en smula också.
När de tar ner tempot och Roman sjunger låter det sunkig jazzlounge om det hela istället. Ni vet den vanligt förekommande och klassiska filmscenen i halvdant ljus där en primadonna sjunger medan soldater på permission umgås med alkohol och kvinnor som kanske inte är allt för fagra när ljuset tänds. Det kanske inte är riktigt lika vackert som den rytmexplosion Andréns band bjuder på i övrigt, men nog är det betydligt mycket mer exotiskt än det vardagstrista Norrköping.