Kungliga Filharmonikerna
Solist: Lisa Batiashvili, violin
Dirigent: Sakari Oramo
Musik av: Brahms, Stravinsky
De Geerhallen, Norrköping
Ett exklusivt gästspel är ingen underdrift på det besök stan hade i fredags kväll när Kungliga Filharmonikerna gästade De Geerhallen. Orkestern är stor med 105 medlemmar och endast 10 år äldre än 100-årsjubilerande Norrköpings Symfoniorkester. Konserten var den första på orkesterns Europa-turné där de med chefsdirigenten Sakari Oramo och violinisten Lisa Batiashvili presenterade ett gediget program. Brahms Violinkonsert D-dur hör ju till giganterna i sin genre och därför var det fint att få lyssna till Batiashvilis personliga men samtidigt traditionsbundna tolkning. Hennes ton var befriande slank och uttrycket måttfullt elegant och balanserat. Spelet böljade fram i samklang med orkestern som i parallella världar, hela tiden avvägt och just elegant. Batiashvili med en intensiv vilja att formulera sig, hade kontroll på flödet och nästan styrde orkestern i en sorts innerlig duett. Det fanns en sorts logisk struktur i hennes spel som tilltalade mig. Visst höll hon sig inom givna ramar och spelade enligt praxis, men med egen tilltro till tolkning och framförande. Allegrots utfasning bjöd på härligt tuggmotstånd och kadensen fick en underskön framtoning. Den andra satsen inleddes med snyggt träblåsintro, det var ett levande och stilrent spel som i all sin enkelhet skruvades åt ett extra varv. Den grandiosa finalens yvigt frejdliga musik kräver sin ledare vilket Oramo naturligtvis svarade upp emot. Kraftfullt och på sitt sätt fritänkande ledde han orkester och solist i mål. Igor Stravinskys balettmusik ?Eldfågeln? från 1919 stod på programmet efter paus. Här hade vi en fullödig orkester framför oss med inte mindre än 3 harpor och självklart blev klangen rund och generös. Dirigenten sökte sig in mot centrum av musiken och nyttjade alla möjligheter till nyansering för att få fatt i det rytmiskt och tonalt ganska komplicerade skeendet. Ur orkestern poppade det upp musiker med solistambitioner när tillfälle gavs. En oboe här, ett horn där, och klangen värmdes på och stramades åt i samma andetag. Jag tilltalades av Oramos ganska sobra stil att dirigera just den flyende elfågeln när han fångade linjer och färger som liksom flög förbi, snabbt som ett vingeslag och utan att lämna större avtryck. En axelryckning räckte för att få med orkestern från stillsamt kluckande till det eruptiva utbrottet på ingen tid alls. Exakt och omedelbart reagerade Filharmonin som effektivt utnyttjade musikens inneboende klangfärg.
Anna Sköldh
