Scenen är anspråkslöst, nästan spartanskt, pyntad, ljussättningen ganska oansenlig och den ungefär tusenhövdade publiken är på sin höjd tisdagstrött när Europe inleder den svenska delen av sin turné i Flygeln.
Men bandet levererar och man gör det med råge.
Europe anno 2012 - många år efter de värsta löpsedlarna, skandalerna och bråken som hotade att störta bandet i fördärvet för evigt - är inte bara en väldigt tight enhet där John Norums imponerande gitarrspel är det bärande fundamentet, det är också ett band som sjuder av liv och inte minst energi.
Joey Tempest svingar sitt mikrofonstativ, han hoppar, han studsar och det bländvita leendet är så brett att det utan pardon smittar av sig. Samtidigt svingar den shorts- och solglasögonbeklädde Ian Haugland stockar som den piggaste av 90-talister.
Europe är en 30-åring vid nästan löjligt god vigör som lätt hade kunnat luta sig mot trött nostalgi, men som envist vägrar att göra just det självklara.
Av den anledningen går de ut hårt med en hel hoper av låtar från sin senaste skiva "Bag Of Bones". Det är både modigt och korkat på samma gång. Inte en käft i publiken har naturligtvis kommit för att höra orkestern spela ny musik, men samtidigt hade Tempest och gossarna förmodligen inte alls stått här om de reducerat sig själva till enbart ett nostalgiband. Det nya materialet är en motivationsfaktor för musikanterna.
Det fungerar väldigt bra. De nya låtarna är smutsigare och råare än de gamla nostalgikaramallerna och dynamiken styckena emellan blir intressant. Däremot hade väl lägereldsmyset i mitten av konserten där bandet samlas mitt på scenen och akustiskt plinkar sig igenom några träiga stycken med fördel kunnat strykas ur repertoaren.
Men ett energiskt levererande band och starkt nytt material åsido. Utan sin digra historia hade Europe naturligtvis inte lockat tusen personer till Flygeln. Jag personligen njuter som mest i svulstiga balladnumret "New Love In Town" hämtat från 2009 års platta "Last Look at Eden", men majoriteten av besökarna blickar hellre betydligt längre bak i diskografin än så.
I "Carrie" skallar allsången, till "Rock The Night" praktiseras en uppsjö av dansstilar på Flygelns golv och när Europe programenligt knyter ihop säcken och avslutar föreställningen med hitarnas superhit "The Final Countdown" är den där tisdagströttheten i publiken som bortblåst.
Då har rockorkestern i drygt en och en halv timme också visat att man är allt annat än slut, allt annat än ett band som bara lutar sig mot nostalgi. Till och med de gamla utstuderade poserna känns genuina. Det säger det mesta.