Ibland säger man bara hejdå och vänder sig sedan om och går. Ett ?clean cut? utan att titta tillbaka. Kanske är det den bästa metoden, att inte låta sig dras in i ett sentimentalt dravel. Men andra gånger är behovet att älta större än lusten att fortsätta framåt.
Som den gången när min ungdomskärlek kungjorde att det var dags att bryta upp. En känsla som bara tar några sekunder att återuppleva än i dag. Det var ett ovälkommet farväl som krävde månader av glass direkt ur bunken och litervis med tårar. Sen kom Hultsfredsfestivalen och så plötsligt var livet roligt igen.
Det finns givetvis andra typer av avsked. Som de när man säger ?vi måste verkligen ses snart igen?, men båda två vet att det är sista gången. Avsked som varken tar eller släpper. Vissa människor är man helt enkelt glad att bli av med. Här väljer jag att inte ge något exempel ur det verkliga livet. För när man minst anar det har människor en tendens att återuppstå i nya sammanhang.
- Jaha, går våra barn på samma dagis? Vad lustigt? ehe? Vem hade kunnat tro det på Hultsfreds 1997?
Andra gånger kommer man faktiskt inte ihåg ögonblicket när man sa adjö. Eller att man ens en gång sagt hej. Så var det den gången när en främmande man kom fram till mig på gatan i Dublin. Han hävdade att han hade köpt drinkar av mig varenda fredag och lördag i nära nio månaders tid på en irländsk pub i Lissabon. Jag hade förvisso jobbat på den aktuella puben under den angivna tidsperioden, men mannens ansikte var och förblev nytt för mig.
- Åh det är ju du ju. Vad är det du heter nu igen? frågade jag diplomatiskt.
En annan variant är när man bara säger hej så länge, vilket kan vara nog så smärtsamt. Särskilt om båda parterna minns varandra och inte har samma inställning till uppbrottet. Jag tänker på den gången när jag flyttade hemifrån och min pappa vägrade acceptera att minstingen tagit steget in i vuxenvärlden. Varje dag i tre veckors tid gick han in och satte sig i mitt rum med en hängig uppsyn. Det gick så långt att han förbjöd min mamma att flytta på saker i rummet. Först efter ett klargörande att jag a) inte var död b) lovade att komma på återbesök, kunde separationsångesten sakta skingras och livet ha sin gilla gång i mitt föräldrahem.
Men så finns det också en annan typ av avsked. De som visserligen inte skakar om några grundvalar, men som ändå känns tråkiga. De där förnuftet säger att det är ett måste, men känslan sätter sig på tvären.
Och det här, kära läsare, är ett exempel på ett sådant farväl. Jag vill passa på att tacka alla som har läst mina krönikor under det senaste året. Det har nu blivit dags att dra vidare mot nya äventyr och nya läsare.
Något ?clean cut? blir det inte och jag kommer förmodligen att se mig över axeln flera gånger. Visserligen tänker jag inte gå loss på ett big pack i kväll, men jag kommer garanterat att ta mig en glasspinne med vanlijsmak. Ja, kanske till och med två.
Carolina Häggkvist
