Ett uppslag för antropologen

Det var efter Torgny Lindgrens pölsa. Den där aningen småläbbiga samtidigt som man anade lukulliska njutningar utöver det vanliga.
Det måste ju vara samma sak som med kroppkakorna.
Kan det vara så att någon människa någon gång har gjort en vetenskaplig antropo- eller etnologisk undersökning av dessa obeskrivligt läckra bullar? För i så fall är jag ytterst intresserad av att få veta resultatet.
Det är ju nämligen på det viset att kroppkakan finns i oräkneliga utföranden och recept, men enligt min enkla mening endast ett som är det rätta.
Och då har jag redan bortsett från alla de vitbleka varianter som inte kanräknas in bland de som heter öländska. De som har som sin bas enbart kokt potatis, de tycker jag kan heta något annat.

Nej, de öländska består av hälften rå och hälften kokt potatis. Av vintermodell. Det går inte att göra kroppkakor mellan nypotatistid och tills de vuxit till och kan kalla senhöst-vinterpotatis.
Min far som kom från Kalmar hade sitt matminne i bagaget till Stockholm där han mötte min mor som aldrig i sitt liv hade hört talas om den här maträtten. Vad de åt i Hälsningland har aldrig handlat om något så särpräglat och dessutom hör det ju inte hemma i den här kroppkakeorienterande texten.
Nej, pappa började lära mamma. Hon slet, bokstavligt och många år innan hennes make gav sitt nådiga "nu är dom perfekta".
Då hade den kokta potatisen malts i köttkvarn och sedan den råa som efter det vridits ur i duk. Från spadet togs potatismjölet tillvara. Till smeten som därefter bara kryddades med salt.
Så är det fläsket som måste vara rimmat och rått. Det sattes jag tidigt att skära i små tärningar och kryddan där var stött kryddpeppar. Aldrig lök! Aldrig stekt fläsk! Hua.
Redan vid laget var hela köket tillrört för det skulle göras mycket när det nu blev av. Kroppkakaor till fem personer och så till stekning i skivor dagen därpå.

Som alla vet ska det av smeten göras stora bullar som har det där kryddade fläsket som en kärna i sig och sedan kommer det nästan allra svåraste. Lägges i sjudande vatten där de sjunker ner och kommer upp till ytan när de är färdiga.
Bara sjuda aldrig koka!
Jag har aldrig lyckats.
Jag fattar inte att så mycket kan gå fel, men det kan det.

Dessutom, aldrig kan jag få den där familjen tillbaka som älskade dessa kroppkakor mest av allt. De åts med enbart smält smör och andakt.
Vi åt tills vi måste lägga oss och stönande smälta allt detta överdåd. Där kunde vi tala om lycka.
Och det lärde vi, att kroppkakor bjöd vi inte folk på. Några försök hade visat att de inte förstod. Det skulle vara som pärlor för svin. Inte slänger man bort de här äktöländska praktjuvelerna på någon som bara är artig och äter en och med flackande blick säger tack, det var trevligt.
Nej, det här blev en djup familjetradition, en orgie, ett frosseri som lärde oss vad ordet betydde.

Jag undrar ofta hur farmor lärde sig konsten. Hon var från Värmland. Om farfar hade vuxit upp med den här rätten och på sin tid härjat med sin fru om hur det skulle vara.
Var började historien?
Klart forskningsämne.