Ett stycke medeltid jag bär inom mej
När min dotter häromdan kom in i sitt kök ställde hon ifrån sej matkassen på en stol och la nyckelknippan på bordet. Jag blev förskräckt. Nycklarna på bordet! Så gör man väl inte! Varför det? undrade hon förvånat. Jo, för det betyder olycka! Det där tror du väl inte på? sa hon då. Nej, naturligtvis inte, sa jag. Jag tror inte på skrock. Jag är en rationell och klok nutidsmänniska.
Jag kan faktiskt inte. Om jag måste lägga ifrån mej en nyckelknippa ser jag alltid till att få en tidning eller en servett mellan den och bordsskivan.
Vad är nu detta? Det är skrock. Det är ett stycke medeltid jag bär inom mej.
Jag antar att jag har det från min mor. Hon var född år 1900 i en backstuga i Tryserum. I skolan försökte de tvinga på henne religion, men det lyckades aldrig. Hon såg spåren i snön från lärarinnans dörr till prästens bostad när prästfrun var borta. Hon tappade tron på auktoriteter.
Men medeltida levnadsregler hade hon från sina föräldrar och deras förfäder. Det var något om att tro på horoskop och varsel och att aldrig vända en tröja som man råkat få på sej bakåfram, medmera - däribland det där med nycklar på bordet.
I det medeltida Sverige var husmodern nyckelbärare med ansvar för gårdens kistor, skåp och dörrar. Om hon la ifrån sej nycklarna svek hon sitt uppdrag och någon kunde stjäla inlåsta kärl, penningar eller socker. Nycklar vid skärpet, alltså, aldrig på ett bord!
När jag nu begripit detta borde jag kunna lägga ifrån mej mina nycklar varsomhelst.
Men nej - medeltiden sitter hårt i mej. Och där finns mera sånt. När jag senast var på begravning stod psalm 45 på programmet. "Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig." Den hör till det jag tvingades rabbla utantill i folkskolan för 75 år sedan. Nu steg den upp med text och melodi och allt. Med en Jesus som var verklig för längesen. Ett stycke medeltid jag släpar på utan att vilja det.
De flesta av dagens svenskar har skippat kristendomen och kan tydligen också lägga nycklar på bord utan att medeltiden talar till dom. Men hur är det med andra som fortfarande bekänner sej till religioner?
På valborgsmässoafton läste jag i Folkbladet att judiska och muslimska grupper anser att svenska regler för slakt kolliderar med religionsfriheten.
Förmodligen är det med dessa grupper som med oss andra att där finns sekulariserade som tänker förnuftigt och bokstavstroende som fortfarande är kvar i förvetenskaplig tid.
Just nu umgås jag med en förtroendeingivande jude i litteraturen, nämligen den gamle advokaten Samuel Rosenbaum i Leif Silberskys och Olov Svedelids kriminalroman Döden tar inga mutor. Där konstaterar Rosenbaum att de flesta unga judar i dag inte är särskilt brinnande i sin judiska identitet. Jag citerar:
"Till och med i Israel var kritiken för att inte säga avskyn stark mot de ortodoxa minoritetsgrupperna. Man ville vara barn av sin tid och inte stelna i former som hörde hemma i ett nomadfolks regelverk."
Bibeln är forntid och Koranen är medeltid. I Sverige har vi ofta en alldeles för stor respekt för religion och kultur. Därför borde minoritetsgrupperna själva diskutera det här och försöka komma fram till hur mycket forntid och medeltid de vill släpa med sej in i det moderna samhället och hur mycket det är dags att göra sej av med.
Vi har ingen anledning att rätta oss efter de minst anpassade och mest fanatiska i varje trosriktning. Dom bör deras egna ta itu med.
Det är kanske dags att hävda att verklig religionsfrihet är frihet från religion?
För egen del måste jag ta itu med medeltiden inom mej själv. Tvinga mej att lägga nyckelknippan direkt på bordsskivan. Få se vad som händer. Vi hörs till hösten. Om jag fortfarande är med då.
Så jobbar vi med nyheter