Ett smörgåsbord av musik under Fest i Valen
Under helgen har Kulturkammaren varit fylld av mestadels ungdomar som lyssnat, skrivit, träffats, dansat och myllrat under Fest i Valen . Runt 700 besökare räknar arrangören Wise Madness med.
Musiken är tajt och arrangemangen är sinnrika när Norrköpingstrion Eskju Divine intar scenen, med sångaren Gustav Spetz i spetsen, Christian Karlsson på bas och Daniel Åsander på trummor. FOTO: MADELEINE TUOMI
Foto:
Hon har varit uppe hela natten och plockat i ordning på Kulturkammaren. Hon är mycket nöjd med hela arrangemanget, även om hon inte hann se så många band själv. Alla har hjälpt till och det har varit lugnt, kanske mycket tack vare att arrangemanget var drogfritt.
Fest i Valen har haft en bra bredd på sina aktiviteter. Det har funnits något för de flesta, som ett smörgåsbord av konserter, musik, dans, poesi, film med mera. Det är också skönt med en opretentiös, avslappnad stämning hos både publik, artister och arrangörer. Lite som att vara på hemmafest i någons vardagsrum, särskilt under lördagskvällen.
Dynamiskt
Norrköpingsbandet Eskju Divine får mitt hjärta att klappa lite fortare. Med ena foten i tidiga Radiohead och andra foten i 60-talets poptradition, är det egensinnig, dynamisk, småstökig musik, som sällan blir tråkig. Musiken är tajt och arrangemangen är sinnrika.
Stark insats på sång med stor inlevelse lyfter bandet ytterligare. Det håller inte riktigt hela konserten utan bandet förlorar lite inlevelse och nyans mot slutet. Men på det hela taget verkar det mycket lovande inför framtiden.
Monster & Maskiner fick uppgiften att ersätta The Concretes som en av huvudakterna under lördagen. Musikmässigt ligger de rätt långt ifrån varandra, men publiken verkade inte besvikna. Särskilt inte de glada dansande vid caféet. Monster & Maskiner blev välbekanta för Norrköpingspubliken under filmfestivalen 2001 då de gjorde en bejublad livespelning till filmen Metropolis. Och det draget finns kvar i musiken, som ett upphottat soundtrack till en Tim Burton-film. Med Nintendo-blipp. Det är underhållande att se Monster & Maskiner:s scenframträdande. Ett visuellt spektakel där det rockas lika fett som på Headbanger´s Ball.
Drömska epos
Kärlek vid första tonen var det när The Tiny intog Vitvalens scen på lördagskvällen. Med Ellekari Larsson på sång och orgel i spetsen, fint uppbackad av cello och bas, spred The Tiny sina drömska epos över den andaktsfulla sittande publiken. Kontrasten till rapparen Menteroja som spelade strax innan var slående.
I Ellekaris röst finns drag av många av mina favoritsångerskor. Den är skir som Stina Nordenstams, klagande som Beth Gibbons och ibland kraftfull som Björks, och fyller varje vrå av lokalen med ett sällsamt vemod. I de livligare låtarna påminner det väldigt mycket om Portishead, särskilt deras inspelning med stråkorkester från 1998.
The Tiny möttes av stormande bifall av publiken. I kolsyrerökens gröna ljus förvandlas salen ett ögonblick till något annat, en trolsk skog under stjärnorna där rymden är klarare.
Trollband
Strax efter The Tiny var det Ane Bruns tur att framföra sina egenhändigt skrivna sånger. Klädd i säckiga jeans och en enkel svart tröja gör hon entré med sin gitarr. Norskan som är aktuell med albumet "Spending time with Morgan" har liksom Ellekari Larsson förmågan att trollbinda en hel publik med sin fantastiska röst. Charmigt och personligt berättar hon om låtarnas tillkomst.
Jämförelsen med Ani di Franco ligger väldigt nära till hands då de båda har liknande sång- och spelsätt, vilket märks särskilt i Ane Bruns mer fartfyllda låtar. Hon har ett egensinnigt gitarrspel som räcker hela vägen från stillsam kärleksballad till rå blues.
Lokalen kändes dock lite feldimensionerad för konserten. Visst var det mysigt men Vitvalen blev aningens trång och syrefattig, vilket framkallade lätt irritation hos vissa åhörare.
Andra tongångar var det i Blåvalen när Quit Your Dayjob spelade upp sina låtar som bland annat handlade om att vara arbetslös och gå på socialbidrag, inför en stor entusiastisk publik. QYD spelar punk på Clash-stompigt vis och ett och annat Joe Strummer-ylande letade sig fram genom den massiva ljudbilden. För det var högt. Alldeles för högt. Funderade på om ljudteknikern drabbats av decibelhybris. Öronproppar fanns att köpa i caféet vilket nog blev mångas smala tinnituslycka.
Så jobbar vi med nyheter