Ett råttbo av ouppklarade konflikter
MASJÄVLAR ***Filmstaden
Sofia Helin och Kajsa Ernst i "Masjävlar", en sorts "Kung Lear" i daladräkt. FOTO: PER-ANDERS JÖRGENSEN/MEMFIS
Foto:
Beslutet är det viktigaste du som svensk rollfigur kommer att fatta i hela ditt liv. Kvarblivarna är starkt lokalpatriotiska, ofta lätt rasistiska, misstänksamma mot all storstad och har en förkärlek för att åka snöskoter. Bortresarna är visserligen friare i anden men gärna lätt neurotiska och med ett hål i själen; någonstans finns alltid en bit hembygd som ropar deras namn.
I "Masjävlar" är alla kvarblivare utom Mia (Sofia Helin). Hon är sladdbarn i en systerskara på tre och jobbar i Stockholm, "med data" som släkten säger. Nu kommer hon hem till Dalarna, till pappas 70-årsfest och till ett råttbo av ouppklarade konflikter, gamla kärlekar och förtigna tragedier.
Och syskonavund. För i "Masjävlar" lurar en "Kung Lear" bland röda stugor. Kungens, pappas, arvslott är tomten vid sjön, den tomt som båda storasystrarna fikar efter och som föräldrarna, kanske omedvetet, dinglar framför deras näsor som ett lockbete för kärlek.
Sofia Helin, Ann Petrén och Kajsa Ernst är alla mycket starka i sina roller. Ann Petrén kommer att få mycket beröm för sin insats som Kerstin Thorvall-klonen Gunilla, hon som bemöter all elakhet som livet smiskar i hennes ansikte med ett stillsamt leende men mycket sorgsna ögon.
Men minst lika bra är Kajsa Ernst som storasyster Eivor, ett vandrande sår som hon tycker att alla, precis alla, petar i.
"Masjävlar" är en svart komedi, en sorts "Fucking Åmål" för vuxna. Den är bitvis lysande, ofta mycket bra, ibland för långsam och teatral och inte sällan riktigt, riktigt rolig. Men så här efteråt har skratten bleknat. Kvar finns sorgen.
Alla dessa dolda sorger i Filmsverige. Ingen är lycklig. Att Resa Därifrån löser inget, lika lite som att tiga, göra rent älgstudsaren eller ta ytterligare ett varv med skotern runt sjön.
Så jobbar vi med nyheter