Gruset på den långa gången rasslar under Oskar och Matildas små sandaler när de släpper Evas fingrar och springer mot mig. Jag har gått lite i förväg, jag brukar göra det, för att få vara ifred i mitt elände, i min bakfyllas kupa av självömkan. Nu kommer de springande mot mig, min treårige son, och min dotter som är ett år yngre. Eva måste gå på toa igen, ja minst en gång i timmen, höggravid som hon är. Hon vänder på klacken och går tillbaka mot parkeringens toaletter.
Det är semester 1990. Vi har hyrt en liten stuga strax utanför Vadstena, och i dag har åkt in till stan för att turista lite, fika och handla.
Lite familjetrivsel: hela min kropp känns som den kokar: som vanligt är min skalle sprängfull med splittrade tankar, ljud och spillror av låtar och när barnen kommer till mig och fångar mina händer med sina små så tänker jag: Fan, jag måste ha ett par bärs, ett par folköl bara. Jag pallar inte. Jag får ordna det sedan, brukar ju alltid trixa till det. Det är ju inte lång väg att köra sen. Det är riskfritt.
Jag är tjugoåtta. Eva och jag har varit ihop i sju. Jag: en drömmare, poetwannabe och rocksångare som äntligen tagit mig samman och börjat plugga. En fylltratt dessutom, ökänd för min jävlighet på fyllan, en som man helst undviker på krogen.
Så går jag med barnen mot kyrkporten. Trots att jag är en nästan hätsk ateist, en som avfärdar troende människor som vidskepliga, vill jag se den berömda klosterkyrkan. Jag är helsåld på historia, och det är därför jag har tagit med familjen till kyrkan. Mina händer är svettiga, och hjärtat krumbuktar sig innanför min svarta Ramones-tröja. Under de senaste åren har min sinnesstämning konstant pendlat mellan mörker och total resignation till skräck eller hypomaniska fyllor.
Vi stiger in genom kyrkporten och direkt slår den intensiva hettan utanför över i en skön svalka. Mitt sluggande hjärta samlar ihop sig något, och Matilda, som alltid har en improviserad evighetssång på gång fascineras av sitt eget eko under de oerhörda valven. Jag böjer mig darrande ner och förklarar så lugnt jag kan att man måste vara lite tyst i kyrkan, men hon bara ler mot mig och sjunger vidare. Så jag ger upp och reser mig. Det är ett äldre par längst in, under krucifixet, och en ung tjej i souvenirståndet, annars är vi de enda besökarna. Oskar har släppt min hand, men jag ser honom gå runt hertig Magnus Vasas gravmonument, lika försiktig och duktig som alltid. Plötsligt drar också Matilda åt sig sin hand och pinnar blixtsnabbt iväg, bort mot kyrkans norra skepp. Under en tiondels sekund tänker jag som vanligt skrika åt henne att stanna, men jag biter mig i tungan och skyndar efter henne medan kallsvetten börjar sippra ur mina ryggporer.
Del 2 kommer imorgon