För delar av befolkningen är Dalida en komplett främling. Medan andra har hennes låtar som soundtracket till sin ungdom eller tonerna från musikminnen överförd via föräldrar. Kosmopoliten Dalida, italiensk-ättad egyptiska som bosatte sig i Paris, sjöng på otaliga språk. Hon revitaliserade sin karriär decennium efter decennium genom att anpassa sig efter tiderna. Därför hann hon både vara stjärna inom fransk ”chanson”-tradition och bli discodrottning. Även hennes privatliv är en odyssé av händelserikedom tyvärr kantad av döden.
Om Dalida hade varit musiker idag hade hon varit en ännu större stjärna. Dramatiken i hennes liv hade befäst hennes celebritet än mer via de sociala medierna. Exempelvis hennes självmordsförsök, både den hon överlevde och inte. Det får Britney Spears sammanbrott att framstå som ett odramatiskt prank. Men Dalida levde i tider där kändisars privatliv kunde skymmas undan.
Efter en inledning mitt i artistens liv har ”Dalida - Dömd att älska” en tämligen kronologisk dramaturgi där vi följer den otursdrabbade, gråtande lilla flickan till den vuxna familjetörstande framgångskvinnan. Sedan skildras hela hennes liv och karriär parallellt. Att berätta så pass enkelt har sina fördelar när delar av biopubliken inte alls vet vem Dalida var. En märklig tråd genom hela filmen är synen på Dalidas liv. Regissören verkar tycka synd om sångerskan. Naturligtvis finns det skäl till sympati och empati. Samtidigt bortser historien från mycket annat. Varje bild är en invit till publiken att hålla om Dalida. Bortser från hennes framgångar i livet och fokuserar för febrilt på hennes förluster. På en hel del plan var hon exceptionellt självständig för sin tid. Manuset reflekterar inte över sådant i porträttet. Istället är hela filmen en klagosång över Iolanda Gigliottis liv.
Men allt material i Dalidas händelserika liv är inte speciellt välanvänt. Inledningen tar avstamp i hennes självmordsförsök och samtal som olika personer har med en psykolog kring händelsen. Snart försvinner berättelsen in i traditionell biografi. Hennes kärleksaffärer tar lite väl mycket plats och konceptet tragisk skönhet dras ut lite för frekvent. Filmhistorien har många kvinnoporträtt som i slutändan förminskar kvinnor till romantiska partners. Azuelos har försökt att få med mångfalden men fallit kort, prioriterat odynamiskt. Lyckligtvis är musiken närvarande, många låtar återupplivar dåtiden. Vacker, tragisk, polerad men ibland för ytlig. Frågan ”vad” ställs men inte ”varför”.