Patti Smith pekar på denna känsla av förfluten tid redan i början av hennes ömt suggestiva memoarbok Just Kids, när hon i en kort scen fångar det som 1967 var det unga, oskiljaktiga, perfekt bohemiska och helt okända kärleksparet Smith och Robert Mapplethorpe som ett turistpar i Washington Square Park spionerade på och smågrälade om huruvida de var värda ett snapshot. Kvinnan tyckte att de såg ut som riktiga konstnärer, medan mannen avfärdar dem som, "Just kids."
Parets förälskelse skulle senare, då Mapplethorpe förstod att han var homosexuell, utvecklas till en djup, kärleksfull vänskap. De blev rumskamrater, själsfränder, och varandras muser. Han skulle komma att bli en världskänd fotograf, med bland annat Pattis skivomslag som grund, hon skulle bli en av rockvärldens största artister, med en helt nyskapande blandning av poesi och musik, men också bokpoet, målare och själv fotograf.
Mapplethorpe dog i aids 1989. På sin dödsbädd bad han Patti att skriva en bok över deras första tid i New York, elva år senare ligger den nu alltså på bokdiskarna runt om i världen. Den har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning överallt, inte bara på grund av det biografiska värdet, utan kanske främst, och kanske en aning förvånande, för dess rent litterära kvalitéer. Patti Smiths produktion av prosa har varit mycket sparsam genom åren, och den tyngd, stringens och livfullhet som Just Kids håller rent språkligt gör att man kan hoppas på fler prosaprojekt av henna i framtiden.
Av alla de artister som inspirerat Patti Smiths egen utveckling, är Bob Dylan utan tvekan den hon hållit främst. Också 1800-talspoeten Arthur Rimbaud är en annan av hennes hjältar. Dessa båda revolutionerande konstnärer, med sina bländande språkflöden har genom åren lärt henne att kasta bort allt verbal påverkan och skriva med en stark, sann och djupt personlig röst som i prosans dräkt inte kompliceras av den polarisering hennes poesi ibland kan tvingas in i.
Just Kids bär sina huvudpersoner till randen av berömmelsen, men stannar precis där på gränsen, så att historiens oskuld aldrig äventyras av berömmelsens kanske mer luttrade omständigheter.
Det är precis så det ska vara. Ett litet mästerverk av en redan odödlig konstnär.