I scenens fond ser vi en sjö eller ett hav projiceras som storbild. Ibland piskas höga vågor upp, ibland böljar vattenmassorna och ibland är ytan lugn och inväntande. Kristina Lugns pjäs är också undanglidande som ett hav eller en molnformation. Den är lite svår att orientera sig i och har klassikerns många bottnar.
Idlaflickorna handlar om två mogna kvinnor som möts i varsin solstol vid Gardasjön. Barbro är ”på semester från sig själv” och Lillemor Åhl är på husmorssemester. Båda har varit gifta med en Herman, kommer från Stockholmsförorten Hagsätra och har ett förflutet i gymnastikgruppen Idlaflickorna.
Till en början ser vi ett ganska vanligt möte, men handlingen vrids sedan om till något annat, kanske ett möte med sig själv i den spegelblanka ytan. Ett samtal mellan det färgglada och det gråa jaget. Mellan det förljugna och det uppriktiga. Man kan också se ett dödsrike – fyllt av återblickar på livet som var, det som inte blev – där tomma stolar väntar på de levande.
Tilltalet är ena stunden alldagligt, men får nästa stund en poetisk strålglans med formuleringar som: ”Jag har hängt mina drömmar på tork på hans tankestreck”. Lugn låter orden göra kullerbyttor och slå över i drastiska replikväxlingar med sylvass skärpa.
– Vi var som klippta och skurna för varandra, säger Liselott Lindeborgs Lillemor om sig och maken, smörsångaren Herman.
– Vi klippte och skar i varandra, svarar Kyri Sjömans Barbro.
Texten måste vara svår att minnas med alla krumbukter och infall, men Liselott Lindeborg och Kyri Sjöman tappar aldrig tråden. De är rutinerade proffs som i Per-Johan Perssons regi levererar med exakthet i nyanser och tempo. Liselott Lindeborgs Lillemor är storögd, lite tafatt och tycks bära på en djup sorgsenhet, medan Kyri Sjömans Barbro är kantig, vass, smågalen och insiktsfull. Ibland skvätter temperamentet över och färgar den andre.
På Teatervinden tillåts vi komma riktigt nära och tillsammans håller skådespelarduon publiken i ett fint grepp med små gester. De ger en njutbar teaterupplevelse att bära med sig länge – med mycket skratt, men också blixtbelysningar av brännande frågor som letar sig in under huden. Om hemmafruideal, existentiell utsatthet, normalitet, komplexa relationsproblem, föräldraskuld och kärlekshat.