Ett konstant hugg i hjärtat

Precious Jones är en ung, grovt överviktig tjej från Harlem som är på väg att få sitt andra barn med sin egen pappa. Barnen är resultatet av regelbundna våldtäkter. Hon bor med en mor som aldrig har ett gott ord eller en varm famn att erbjuda. Istället skyller hon på dottern för att ha tagit hennes man. Som om det inte räckte är familjen extremt fattigt. Gapet mellan hennes färgrika stjärndrömmar och mörka verklighet är ofantligt. I princip är hon misshandlad av livet utan att ha gjort något för att förtjäna det. En vedervärdig vardag som är svår att ta in som tittare. Lägg till råa skådespelarinsatser och det kanske går att förstå att den här filmen är en stadig och konstant hugg i hjärtat. Trots all denna otänkbara bedrövelse så är "Precious" en film helt utan sentimentalitet. I Precious värld finns varken hopp eller ljus, tills hon får börja på ett nytt skolprojekt och vaknar ur sitt apatiska tillstånd. Med hjälp av lärare och nya bekantskaper bestämmer sig Precious för att inte ta skit längre. Lee Daniels har verkligen lyckats. Han har lyckats få debuterande Gabourey Sidibe att bli Precious. Att se Sidibe i intervjuer är högst förvånande, därför att hon inte är det minsta lik sin karaktär. Daniels har fått tv-programledaren/komikern Mo’Nique att spela rollen som förövare och offer fullständigt djuriskt och fantastiskt. Även i birollerna lyser Paula Patton som ljuv men beslutsam lärarinna, Lenny Kravitz och inte minst Mariah Carey. Carey som socialarbetare har precis rätt nivå av patos och förskräckelse. Det enda jag är kluven till är porträttet av de fattiga. För de människor som finns där för Precious är de som har ett arbete och tämligen ordnade liv. I verkligheten finns säkerligen de som även i misärens djupaste avgrund ändå kan ge av hela sitt hjärta. Fortfarande vet inte jag om jag skulle rekommendera filmen. Den är högst sevärd, utan tvekan, men det gör så ont in i djupet.

Information till våra läsare

Ett konstant hugg i hjärtat