Norrköping älskar sitt Eldkvarn. Det är ingen som helst tvekan om den saken.
Publiken har inte bara fyllt hela Gamla torget, dessutom har några intagit taket vid Bacchus, andra hänger ut genom fönster, medan några nere på torget har klättrat upp på de tillfälliga scenbyggena för att få en skymt av bandet.
Det är en välkomnande jättekram på hemmaplan, trots att Eldkvarn numera spelar så frekvent på Norrköpings scener.
Genomgenuine Plura har lyckats med konststycket att bli profet i sin egen hemstad, och populariteten har bara ökat efter att han vandrat runt med naken överkropp bland grytorna i tv och sjöng i kapp med andra stjärnor i "Så mycket bättre". Det verkar som flera yrvaket fick upp ögonen för Eldkvarns texter när de tolkades av andra.
Nu firar bandet 40 år, och som så ofta med Eldkvarn blir kvällens spelning en nostalgisk resa.
Plura håller tag om publiken med publikfriande stycken som "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull", "Kungarna från Broadway" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Lite roligt är det när han muttrar över 70-talets konstiga reggaepartier i låtarna, som i nästa stund används till att presentera bandet. Givetvis till folkhavets applåder.
Det är en fin och värmande kväll i solen Eldkvarn bjuder på. Den sprider samma sorts sammanhållande kitt som en IFK-seger - något i stan att känna stolthet över. Och visst är det imponerande att bandet i alla år kompromisslöst har hållit fast vid sin grej, utan att krångla till det i onödan.
Tyvärr är sikten sämre än på Parken och när man inte ser scenen alls försvinner en del av konsertupplevelsen. Kontakten bryts till scen och bandet. En annan plats, som Holmentorget, hade bäddat för något bättre sikt.
Men Eldkvarn bjuder på bra tryck och Plura avslutar med att konstatera: "Jag har aldrig känt så mycket hjärta någonstans" innan han sjunger "Jag är det hjärta".
Visst är det ömsesidig kärlek. Det är ingen vild gissning att det är lapp på luckan när de återvänder igen framåt jul.