Envis Åsa gör experiment med materialen

Åsa Kummu är alltså konstnär som arbetar i batikteknik. Hon är Norrköpingsbo med de tidigaste rötterna i Överkalix, kom hit för nästan 35 år sedan. Nu har hon ateljé på Vattengatan, hon har ett halvtidsjobb som ekonomiansvarig. Hon tillhör den norrköpingska konstnärsföreningen Kifin.
I ateljén ligger styva sjok av vaxade tyger med olika mönster, på väggarna hänger textiler med oftast geometriska motiv. En del kläder. Stora kar för färgning och stora pappersrullar som används för att suga upp vaxet med ett hett strykjärn.
- Här måste jag vara varje dag, säger Åsa, utan en ateljé kan jag inte leva.
Hon säger det enkelt och självklart, hon är en liten, mjuk person med låg stämma. Hon verkar vara i grunden en hantverkare.

- Jag gör allt man kan göra själv, bakar, lagar mat från början, syr, stickar, jag håller alltid på med något. Jag är flitig kund hos Myrorna där jag oftast hittar något att använda. Gamla kläder som jag gör nya av. Eller om jag använder tygerna på annat sätt. Titta på tv är det tråkigaste jag vet ...
När Åsa är ute och reser med sin man har hon ett akvarellblock med sig. Här fångar hon färg och form från naturen, så förenklar hon formerna i skiss till ny bild.
- Men färgerna är de viktigaste, de finns kvar hela tiden. Så experimenterar jag, med olika bomullsmaterial eller lin som i mangelduk och nu allt oftare med japanpapper från Nepal, det ger nya bilder och möjligheter. En viss konstfiber har jag också lyckats med. I en del arbeten blandar jag knyt- och vaxbatik och får fram speciella effekter. Så gör jag vaxet själv, med min blandning av bivax och paraffin slipper jag de där krackeleringsmönstren som jag inte vill ha.
Ateljén ligger helt nära bostaden, här finns allt. Till och med en avdelning för maken som gärna jobbar med silver och keramik.
Bakom den späda Åsa anar man något starkt och segt. Kan det vara så?
- Ja, skrattar hon lite, dom har alltid sagt att jag är envis. Så är jag nyfiken, jag måste alltid ta reda på hur det fungerar, hur det blir om man gör så ...

En stor inspirationskälla är musiken, hon lyssnar under arbetet, spelar in och sparar. Gärna folkmusik, klassiskt och annat. Just nu är det särskilt afrikansk musik, det går i vågor.
Och det var väl nyfikenheten och envisheten som gjorde att hon bestämde sig: det här ska jag koncentrera mig på, det här ska jag jobba med. I Norrköping blev det många kurser för att få nya kontakter i en ny stad, men det mesta har hon lärt genom misstag.
Och hon undersöker och lär fortfarande.
- Det är de där konstkurserna som gjort att jag gör geometriska mönster, men jag förvrider dom och lurar ögat ibland, säger hon. Alla lärde allt om perspektiv och jag blev så trött på det så jag måste skruva det en aning. Så kan jag protestera med mina färger.
Närmast förestår en utställning i Söderköping och en i Falun. Dessutom något som heter Container 2002 och är ett nordiskt samarbete.