Mycket har hänt sedan dess i musikvärlden, men Deportees liksom Phoenix håller sig fortfarande till samma formel. I fallet Deportees handlar det om souldoftande indiepop och falsettsång. En bandmedlem har försvunnit sedan dess, men receptet är fortfarande mer eller mindre detsamma.
Den enda musikaliska skillnaden är att de melodidrivna låtarna numera ersatts delvis av mer jammande och mer glädje. På gott och ont.
Onsdag den 11 augusti 2010 befinner sig Deportees på Knäppingens gård, på enligt dem själva den högsta scen de stått på. De har samma glöd och innerlighet som de alltid haft på scen men tyvärr har publikintresset dalat en del. Sångaren Peder Stenberg får be delar av den spridda publiken att närma sig scenen, bara för att öka intimiteten.
På skiva har de nyare låtarna tappat något gentemot de gamla låtarna. Men ikväll, ikväll är det färgstarkt överallt, med en ovanligt energisk version av gamla favoriten "Arrest Me ’Til It Hurts".
Liksom förr är Deportees starkt anpassningsbara och tar plats där de uppträder, stora arenaspelningar i Stockholm liksom intima konserter i historiska delar av Norrköping.
Framför allt är det alltid och fortfarande vackert. Stundtals är det slående vackert, mycket tack vare Mattias Lidström på klaviatur. Deportees lever i en egen värld av skönhet, vardag och smärta.
Dessvärre har inte så många lyckats hitta dit. Vilket är synd, för de förtjänar bättre.