En egenskap Amir saknar från barnsben, och som hans vän/betjänt Hassan har i överflöd. Något som blir uppenbart när Amir inte ens förmår att stoppa en skrämmande våldtäkt, allt för att rädda sitt eget skinn.
Filmen är något så ovanligt som ett drama som utspelar sig i Afghanistans moderna historia. Den börjar i slutet av 70-talet och skildrar både krigsåren på 80-talet och talibanregimens välde på 1900- och 2000-talet. Halva berättelsen är förlagd till Kalifornien dit Amir och hans far flyttar under kriget. Både livet i Afghanistan och exilafghaners liv i USA har en väldigt autentisk känsla. Forster har lyckats behandla karaktärerna som människor och inte ’invandrare’ eller ’afghaner’.
Bland de smartaste val regissören har gjort är att låta rollfigurerna prata på originalspråket. Det här gör att filmen känns mindre kommersiell. För egentligen är det en väldigt amerikansk film i sitt berättande. Starka övertydliga känslor, verbala människor och en upplösning som nästan känns som en belöning efter all den smärta vi fått bevittna. Många trådar löses upp lite för bekvämt. Samtidigt så gör filmen det amerikaner många gånger är bra på, att engagera sin publik.