Engagerande och rörande
Jakten på lycka Filmstaden
Jaden Christopher Syre Smith och en sällsamt bra Will Smith i Jakten på lycka. Foto: Sony
Foto:
Film
Hur fort Chris Gardner än springer tycks livet alltid ligga en halv minut före honom. För att försörja familjen säljer han en löjligt dyr sjukvårdsapparat som ingen vill ha förutom uteliggaren som tror att den är en tidsmaskin och dessutom knappast har råd med den.
Chris lämnar sin son på dagis och missar bussen till säljmötet. Han springer efter nästa buss men tappar något eller blir hejdad av någon som börjar ett ändlöst samtal; sedan är det dags att hämta sonen igen och hyran är tre dagar för sen.
Spring, Chris! Kanske om han kunde komma in på den där aktiemäklarkursen, men då måste han först betala p-böterna och kursintervjuerna börjar snart men något är trasigt så han måste bara fixa det, men så tröttnar frun och Chris blir kvar med sonen, och hämtningen, och lämningen, och hyran, och den person Chris verkligen behövde tala med slinker in genom t-banedörrarna just när Chris rusat ner på perrongen.
Efter en halvtimme av "Jakten på lycka" har du en puls som en skogsmus under ugglans skugga; du vrider dig i fantomsmärtor för varje slag som livet utdelar mot Chris Gardner och hans son, du svettas av att se honom försöka lägga sitt livspussel samtidigt som livet slår honom i huvudet med en ringande väckarklocka. Det är sällan en film väcker sådan empati för sin hjälte - för en hjälte är han, en vardagens hjälte och ytterligare ett exempel på att vardagens dramatik är mer filmdramatisk än något kärnvapenkrig, någon UFO-attack.
Det är märkligt att en film med så usel trailer som "Jakten på lycka" kunde bli så bra, så engagerande, så rörande och så befriad från billig sentimentalitet.
Så jobbar vi med nyheter