En viljestark Helena Bergström
THE QUEEN OF SHEBA"S PEARLS***Filmstaden
Helena Bergström i The queen of Sheba's pearls. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Filmen liknar mycket "Änglagård" och "Under solen". Som i de filmerna spelar Helena Bergström en viljestark, utåtriktad kvinna vars oväntade ankomst sprider oro. Hon spelar mycket lågmält, inlevelsen i rollen framträder mest genom tonfall och blickar. En av hennes bästa roller.
Änklingen berörs starkast av hennes närvaro eftersom hon är mycket lik hans hustru. Hans väg ut ur mångårigt sorgearbete intresserar åskådaren minst lika mycket som Bergströms försök att komma in i den täta gemenskapen som råder i hans familj och sonens pubertetserfarenheter. Bakom hans buttra avoghet finns också den långtidsarbetslöses bitterhet. När allt är över har både han och hon lossat de starka inre banden till det förflutna.
Familjen består av en begravningsentreprenör och två ogifta kvinnliga släktingar, filmens motsvarighet till bröderna i "Änglagård". De lever i driftighet och lojalitet, men också med en massa hemligheter, beroendeförhållanden, hämmade känslor och främlingsrädsla.
Det är en sorts drivhusatmosfär omkring dem, fylld av antydda spänningar som avspeglas i de många mörka interiörbilderna.
Någon gång är väl Nutley lite tung på handen, onödigtvis, vi förstår allvaret i alltihop ändå. Bilden av disciplinen och prydheten i internatskolemiljön exempelvis drar åt det parodiska på ett sätt som familjeskildringen inte gör.
Men allt som allt tycker jag att Nutley lyckats bra med sin blandning av tillbakahållna känslor, familjehemligheter (som känns igen från de flesta såpor) och lite situationskomik. Varje scen är gjord med omsorg och spelad med stor dramatisk tyngd, ibland som sagt lite övertydligt, men ingenting som förstör helheten.
Och fotografen Jens Fischer briljerar så smått med dramatiskt laddad dunkel belysning i trånga rum och korridorer.
Så jobbar vi med nyheter