En världsomsegling på haven
PETER AUGHTONEn legendarisk seglats. Med James Cook och Endeavour mot Terra AustralisÖversättning: Lennart ForsmanHistoriska Media
Den berömde James Cook som med fartyget Endeavour och en brokig besättning klarade oändliga svårigheter till havs.
Foto:
Nästa gång vi smågnälliga charterturister klagar över dålig utsikt, försenade flyg, eller högljutt diskotek tvärsöver gatan, tänk då på hur otroligt svårt det var för de första resenärerna. Från den stund skeppet lämnade hamnen, måste befälhavaren ensam bestämma över allt, precis allt. Hälsa och disciplin för en bråkig och ibland halvkriminell besättning. Maten som ruttnade. Dricksvattnet som blev skämt. Vin och spritförrådet som ständigt stals eller läckte ur faten. Pengar för utgifter i främmande hamnar. Reparationer som besättningen måste klara av själva, hur svåra de än var.
Allt detta ansvar låg ovanpå rutinarbetet att föra ett skepp genom storm och stiltje, på ett okänt hav till länder som ingen tidigare sett. Datumet för hemkomsten var alltid höljt i dunkel och berodde på vindförhållande, väder, sjukdomar, krigiska händelser och om skeppet kunde hålla stånd mot skeppsmasken och om seglen tålde rötangrepp.
Captain Cook klarade allt detta och mera därtill, trots att han egentligen inte hade kaptens rang utan var "bara" en ytterst skicklig löjtnant i kungliga flottan. Tillsammans med vetenskapsmännen Joseph Banks och Solander seglade han över Atlanten, rundade det med rätta fruktade Kap Horn, fortsatte i nordvästlig riktning under tre månader och kom på pricken till sin destination, Tahiti. Allt detta med endast kronometer och stjärnhimlen till hjälp.
Tahiti liknade ett paradis på jorden för besättningen. Färska grönsaker och frukt, vatten direkt från källan och kärlek från de påträngande flickorna på ön. I detta paradis fanns emellertid inte en utan två osynliga ormar. För det första, Tahitiborna stal som korpar. Ännu värre, flickorna, som hade varit lika frikostiga med sin gunst till tidigare besökande sjömän, spred veneriska sjukdomar till en stor del av besättningen.
Endeavour fann Nya Zeeland och Australien, men gick på grund och var nära undergång vid Stora Barriärrevet. Hålet måste lagas med handkraft genom tillfällig torrläggning i en flodmynning. I Batavia, Java, dog många av malaria. Mellan Java och Kapstaden dog många fler av dysenteri. Sista sträckan mot England kröp skeppet sakta fram med ruttnande skrov, trasiga segel och de utbrända överlevande från originalbesättningen. Men hem kom man!
En fantastisk berättelse om en nästan omänsklig resa som tog tre år att genomföra.
Översättaren Lennart Forsman måste ha haft väldigt svårt med gamla engelska ord och äldre stavning, för att inte tala om alla nautiska termer. Han har lyckats bra med sin uppgift och behållit språkets naturliga "flyt". En sak som man knappast kan belasta honom för är raderna från John Masefields berömda dikt, som kanske borde ha lämnats oöversatt. Det är nära nog omöjligt att översätta en rimmad dikt av så hög klass som denna.
I must go down to the sea again, to the lonely sea and the sky.
And all I ask is a tall ship and a star to steer her by
Jag måste åter till sjöss, till skyarnas och havets ensamhet.
Och allt jag begär är ett stort fartyg och en stjärna som ledning.
Översättningen som sådan är bra men poesins rim och musik är helt förlorad.
Så jobbar vi med nyheter