Efter senaste årens pessimistiska pärlor som "Match Point", "Whatever Works" och "Vicky Cristina Barcelona" är det en besvikelse att få "Midnatt i Paris" av Woody Allen. För säga vad man vill om det positiva i livet, det finns ingen filmare som så skickligt och humoristiskt målar tragiska epos om livet. "Midnatt i Paris" har drag av det, men poängen med filmen tar extremt lång tid på sig att komma fram. Största delen av filmen känns som någons dagdrömmeri.
Owen Wilson spelar Gil Pender, en manusförfattare från Hollywood som drömmer om att skriva en roman. Han är i Paris tillsammans med sin fästmö Inez och hennes föräldrar. Väl där träffar de på Paul, förtjusande porträtterad av Michael Sheen, som är den mest perfekte besserwissern som skådats på films på länge. Allen driver friskt med amerikanska pseudointellektuella samtidigt som han också driver med plumpa republikanska amerikaner. En natt när Gil gått vilse kommer en 20-tals-Peugeot och tar med honom till en annan era, Gils drömera 20-talet. Han träffar f Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Salvador Dali, Man Ray och massa andra idoler. Han förälskar sig också i en kvinna som varit groupie till varenda konstnär 20-talet har känt. Det är dessa drömsekvenser (?) som är filmens svagare delar. Det är inte lika vasst som nutidsskildringen och det känns mest som att vara fast i någon drömmares lekstuga. Till slut visar det sig att Woody Allen faktiskt har en poäng med alla dessa besök, men det tar för lång tid innan poängen uppenbarar sig. Drömmen är inte meningsfull och gripande som en annan dagdrömmarfilm av Allen, "Kairos röda ros".
Trots allt det så är det fortfarande ett härligt manus med både oväntade och briljanta one-liners som tillför historien något. Owen Wilson i huvudrollen är bland de enklare karaktärer Woody Allen har haft i huvudroll men det fungerar ändå. Det gör ingenting att Gil liksom flyter med livet utan att exempelvis reflektera över varför han ska gifta sig med någon som knappt står ut med honom.