En urstyv amerikansk japanare
DARK WATER****Filmstaden
Under vårdnadstvist flyttar modern och hennes femåriga dotter in i ett slitet hyreshus mitt i New York. Där konfronteras hon våldsamt med både sin bräckliga sinnesro och en familjetragedi som i spökform påminner henne om hennes kärlekslösa, ensamma barndom och försumliga mor.
Det blir, tillsammans med vårdnadsförhandlingen, exmakens hätskhet och barnets osunt starka band till en låtsaskamrat, en svår prövning för henne. Jennifer Connelly briljerar med ett laddat porträtt av stark moderskärlek och ångestladdad ensamhet, förvärrad av livslånga känslor av ensamhet och moderns svekfullhet. Situationen, en ensam människas hysteri och synvillor som får henne att tro sig leva i ett spökhus, liknar bra filmer som Repulsion och Hyresgästen, och är lika bra gjord, med psykologiska rötter för alla ruskiga effekter. Ljuset, mörkret, färgen och rumsuppfattningen i Affonso Beatos foto överträffar det mesta i skräckfilmsväg.
Men allt i Walter Salles film är inte vanföreställningar. Varför vill dottern, fint spelad av Ariel Gade, så gärna bo kvar i det fult grönbruna huset? Varför dras hon till vattentornet på taket? Vilket barn har ägt den borttappade ryggsäcken? Vem springer i våningen ovanför? Och varför droppar det allt mer tjockt smutsvatten från fuktfläcken i taket? Som i Ring-filmerna är gengångarna knutna till vatten, och till en olycklig ung människa som även efter sin död med skrämmande metoder kräver uppmärksamhet och kärlek. Översvämningssituationerna blir slutligen uttryck för ett sviket barns raseri, och hela filmen en studie, i ljusdunkla regntunga bilder, av övergivenhet, sorg och skuldbörda. En rysare som likt Sjätte sinnet, The Others och The Shining skildrar livets och gemenskapens bräcklighet med vidskeplighetens bildspråk.
Men i berättelsen ser Salles, liksom i Central do Brasil och Dagbok från en motorcykel, också en socialmelodram om samhällets försumlighet. Hyreskasernerna på Roosevelt Island, en autentisk miljö, är den perfekta dekoren, en produkt av välfärdens 1900-tal som visas som ett spökhusområde. Här smälter osaliga andar och olyckliga människor in lika bra som i Dickens En spökhistoria vid juletid. Med kvalificerade aktörer och gott omdöme i både över- och underdrifter har Salles gjort en film som mäter sig väl med förlagan, den allra bästa filmen av Ring-regissören Hideo Nakata. Hollywood har alltid importerat idéer från hela världen. Här blev resultatet mycket bra.
Så jobbar vi med nyheter