En upplevelse det var lätt att falla för

Den moderna japanska teatern med sin starkt stiliserade stil är med som ett skelett för dansföreställningen Bergtagen som turnerar i Sverige av producenten Noll corpus. Noh-teatern vars tydligaste kännetecken är vita masker och groteskt målade drag, har sin motsvarighet i buthodansen.
Dansarna Mia Bohlin och Åsa Linder berättar en svensk historia med denna japanska teknik; med vita ansikten och kroppar som aldrig verkar ha träffats av något sol- eller ens dagsljus.
De är väsen från underjorden, från gamla tiders gruvgångar och kolsvarta hål där droppljuden ekar och bara bryts av ljuden från slag, hammare och ett bedövande slammer.
Här finns inget ljus utom de från svaga nakna glödlampor, men det är tillvarataget i en scenografi som är så vacker, ibland som guldskimrande salar - ändå är det trasor, ibland liknande slamsor.
Här lider kropparna, här finns bara hopplös längtan, paraplyet och den lilla rosa toppen, man anar mest värk, här finns arbetet tills man faller, här har det hänt saker som människor bär med sig i alla tider. Ett arv från Bergslagen, liv och strid. Dansarna kan beskriva denna tyngd, här finns inte skymten av något bejakande, kärleksfullt eller naturligtvis ännu mindre skuggan av ett leende. Snarare stränga kalla ögon. Butho.
De är nog bergstroll ibland, har drag av småjävlar, de är fångade och kan ibland bara ta sig fram hasande eller hoppande på baken. Nog förstår man det - men publiken får gott om utrymme för egna tolkningar. De röda klänningarnas danser, där fann
s en viss skönhet, det var inte alldeles lätt att få rum för den i berättelsen. Basen var det tydligen ändå som struttade in, uppstagad, och till och med stoltserade med sin tuppiga mandom, plötslig snudd på humor. En upplevelse bjöds ändå i Värmekyrkan i går kväll. Måtte de kämpande arrangörerna ge oss mer ännu dans i Norrköping!

Information till våra läsare

En upplevelse det var lätt att falla för