En tuff hårdrockare i bamsetröja
Häromdagen började sonen storgråta när han slagit i handen.
Jag trodde att han brutit ett finger eller åtminstone stukat sig. Men hulkande klämde han ur sig att det gjorde ont när han höll upp pekfingret och lillfingret samtidigt .
?Jag kan ju inte göra så här,? snyftade han när han försökte göra hårdrockstecknet.
Inte heller kunde han banka med trumpinnarna som han brukar.
Nu är sonen inte en obstinat 14-åring, utan en dagiskille på 5 år!
Hur gick det här egentligen till, undrar vi. Jag som bara lyssnar på snäll jazz och bluesmusik. Maken som gillar Winnerbäck och 70-talsrock. Äldsta brorsan gillar pop och visst, här kanske en del av skulden ligger, näst äldsta brorsan spelar trummor och tycker Kiss är coola, fast lyssnar inte särskilt mycket på musik.
Fast den STORA boven är Christer Björkman. Jo, du läste rätt Melodifestivalens ansvarige.
Så här ligger det till.
Förra året deltog The Poodles i festivalen med låten Night of Passion. Sonen, som då var 4 år, blev fullkomligt tagen av killarna med långt hår. Han lärde sig deras låt utantill och tvingade i somras oss, sina arma föräldrar, till Motalafestivalen för att se pudlarna live. Att sen monsterrockarna i Lordi gick och vann hela Eurovisionsschlagerfestivalen gjorde inte saken bättre. Han har tjata om såna där masker dom har på sig sen dess.
Sonen tittar visserligen fortfarande på Bolibompa, men så fort det är slut åker den läskiga Lordidvd:n på.
Fast trots allt är han rätt gullig.
I synnerhet när han headbangar i sin röda bamsetröja och spelar luftgitarr i dagisbandet Månen. Det är också rätt ok att få fåtöljerna piskade fler gånger om dagen, när han spelar trummor på dom. Och saker och ting kan ju verkligen vara värre tröstar vi oss med.
Tänk om han hade fastnat på samma sätt för någon i årets melodifestival. Tommy Nilsson eller Anna Book till exempel. Att tvingas höra ?Jag tror på människan? eller ?Samba Sambero? på högsta volym dag ut och dag skulle nog göra både mig, maken och brorsorna tokiga!
Så jobbar vi med nyheter