En trädrots bekännelser
Brittmarie Engdahl
Foto:
Hur skulle det kunna vara annat?
I skogen kunde man vara ensam men alltid hitta något att se eller göra. I skogen kunde man bygga kojor och leka affär eller mamma pappa barn och här fanns massor med rum som inbjöd till olika lekar.
Hur kan det vara att vara barn och inte ha skog? Det kan jag nog ännu inte förstå. Även om man i perioder inte är inne i någon skog så finns den inom en, det är vad jag tror. I skogen kan man känna sig som en Linnéa eller som ett Bergatroll.
Jag läser om skogsarbetarna.
I skogen kan man gå undan, i skogen kan man gå vilse, i skogen kan man vara tillsammans med den man inte har någon annanstans att vara med.
Jag lider med sonen som bara har bokskog att tillgå. Hans barndoms skog börjar han omhulda som ett lite blekt minne. Hur ska det gå? För att inte tala om den minsta. Vad har dom tagit ifrån henne! Oersättliga upplevelser, att farmor och mormor finns granne med Kolmården är inte detsamma, då är man borta, skogen är inte vardagsmat.
I skogen är allting mitt, jag vet allt om hur barken känns, hur löven spricker ut och förändras, barr och kottar är kunskaper som kom gratis, lika till alla, utan pedagoger. Vilka möjligheter som finns att ta sig igenom det sumpiga området, hur det låter, hur det luktar, vilket motstånd som bjuds, vilka rörelser som betyder vad.
Och jag är ändå ingen Mulle. Dom kom på senare tid.
Men en helg utan skog är inte riktigt tillvaratagen.
Tänk på all kunskap man bara fått, utan att man pluggat, utan att någon har pekat och haft förhör.
Fast lite konstigt är det.
Varför är det till exempel så märkvärdigt att se en gök i skogen? Det är ju där den bor. Jag är väl konstigare i det sammanhanget. Men fågeln är svår att upptäcka och lyckas man få se den där pilen skjuta genom luften så känns det som ett fynd.
Eller måste man in i mossan för att man vill hålla koll på året, på ljuset, på spåren i snön, ängslas över avverkningar, och det här med ekorrarna, förr så vanliga, var finns de nu? Sådant kan man tänka på utan att man riktigt tänker på det.
Kort sagt. I skogen kan man andas.
Mannen som tjänat sitt livs uppehälle i skogen berättar om två saker i sitt liv. Om när han var utomlands och jobbade och när han skadade sig. Han är en trogen typ, kontakterna från tiden på Nordirland har han vårdat genom åren, skickar alltid "den fula almanackan från Sydved som julkort". Nu ska han och frun hälsa på.
Så var det båda benen som hamnade under en rotvälta och gick av. Men det ingår inte att beskriva hur ont det gjorde, det ska lyssnaren förstå. För det tog ju tid att komma iväg och få behandling.
Inte är det väl bara jag som kan röras av att höra det jag uppfattar som äkta röster och riktiga berättelser.
Så jobbar vi med nyheter