n Vissa filmer får man inte titta på djupet på. "Arthur" är en sådan. För går du på djupet ser du dåligt skådespeleri, klyschig saga om en läxa lärd att rikedom inte är allt, endimensionella karaktärer och så vidare. På ytan däremot är den lite gullig, bra sensmoral (speciellt för barn), lite romantisk och förströelse i en dryg timme. "Arthur" kommer inte gå till filmhistorien men den är inte på något sätt smärtsam att ta sig igenom.
Arthur, spelad av Russell Brand, är en rik och inkapabel man som ägnar sitt liv åt att spendera pengar ogenomtänkt. Vid 30 års ålder har han en nanny, Hobson. Modern har fått nog och ger honom ett ultimatum, gift dig med kontrollfreaket Susan eller gå miste om alla pengar. Samtidigt träffar han en anspråklös, spontan kvinna av folket som han faller för. Inte nog med att hon är sådär kooky-charmig så tar hon hand om sin sjuka pappa och skriver barnböcker. När ska en vanlig tjej på film få vara en helt vanlig tjej?
Nåväl, eftersom Arthur är omogenheten personifierad och oförmögen att ta hand om sig själv väljer han att försöka gå vidare med pengarna.
Producenterna av den här filmen trodde säkert att Brands charm och idiosynkratiska natur gjorde honom rätt för rollen men Brand är en av de beståndsdelar i filmen som hade kunnat bytas ut till förmån för en bättre skådespelare. Enda orsaken till att man som tittare känner sympati för honom är: 1) han är hjälplös och 2) hans mor och blivande fästmö är karikatyriskt elaka och då vill man ändå pojken väl.
Trots brister är "Arthur" inte helt bristfällig när det kommer till underhållning. En film att se, må fint under och sedan glömma. Samtidigt en helt onödig remake av "En brud för mycket".