"En spiral som kan leda till panik"

När jag till exempel började spela musik var det improvisation som fångade mig. Att få ge mig ut i ett sökande där varje steg visserligen kan gå snett men å andra sidan: vad kan man hitta?
Men det finns ju en baksida av det där myntet. Nämligen mörkrädsla. För fyller man i själv, har en livlig fantasi och omständigheterna är på ett ogynnsamt sätt så kan det utmynna i en galopperande kreativitet i att måla upp olika hotfulla scenarier.
    
Jag växte upp i den lilla orten Tjällmo och bodde i ett villakvarter en bit ifrån ”centrum” (alltså bygdegården och kiosken). Så jag gick ofta dit på eftermiddagen och skulle hem på kvällskvisten när mörkret fallit. På den här tiden var det inte riktigt lika tätt mellan gatlyktorna som nu, det fanns många mörka punkter.
Jag hade två alternativa hemvägar. Den ena, vilket var den längsta, var genomfartsvägen som var relativt upplyst. Men ungefär halvvägs hem låg en sådan där mörk punkt. Nämligen en skogsdunge nedanför vägen med en liten övergiven stuga som man bara anade i mörkret. Den gick förresten under det sublimt poetiska och för oss barn oemotståndliga namnet ”knullerstugan”. Det fanns säkert en orsak till det namnet men det var tyvärr inte det jag tänkte på när jag gick förbi.
Ibland hördes ljud, ibland tyckte man sig se en rörelse.
Ibland både och.
Ibland gick man lite snabbare.
Ibland väldigt snabbt.
    
Här måste påpekas att det här inte kändes helt ok för en elvaårig kille ens på 70-talet och det var definitivt ingenting man ville snacka om med sina kompisar. Nej, en diskret attityd och förnekande var modellen.
Det fanns ju en annan väg, en kortare. Hade man varit i bygdegården var det egentligen den naturliga vägen. Problemet var bara att den var helt oupplyst. Samt att den gick längs med kyrkogårdsmuren i åtminstone 500 meter. Då och då föll det sig så att jag liksom bara var tvungen att ta den, för att undvika kompisars undranden.
Oftast gick det bra, jag lyckades kontrollera tankarna, nemas problemas. Ibland gick det lite sämre.
Nyckelordet är kontroll.
Kontrollera fantasin, kontrollera rädslan, kontrollera dina steg och öka för all del inte steglängden, då erkänner du för dig själv att du faktiskt är rädd och då kan det bli en spiral som kan leda till panik. Det hände kanske några gånger, jag erkänner.
    
Nu, som mogen och kontrollerad vuxen kan jag tycka att det är något väldigt fascinerande med ett fantasiliv som påverkar en så djupt, så påtagligt. Det är underligt med barn och unga. En sådan kreativitet, fantasi, vilken föreställningsförmåga!
Tänk om det inte bara är belysning vi människor behöver. Vi ska kanske inte sträva efter att förstå och veta allt om allt hela tiden. Tänk om vi behöver låta vår fantasi få ha ett spelrum för att utvecklas som människor. Jag tror att den dagen fantasin, leken och föreställningsförmågan dör så dör nog homo sapiens, åtminstone sådan vi känner henne. Kanske föds då istället homo machinus.
Det tycker jag vore synd.