En spelning med spänning

För ungefär ett år sedan var Nicolai Dunger i Norrköping och framförde Edith Södergran-dikter som han själv hade tonsatt. Skivan han turnerade på då var hans första svenskspråkiga försök sedan barnsben och togs väl emot av både press och publik. Det mest logiska för den rastlöse sökaren hade förstås varit att efter en sådan framgång vända tillbaka till engelskan och nya upptäcktsfärder.
Men svenskan gav visst mersmak och Nicolai Dunger kommer till det exklusiva giget på Crescendo med ännu en svensksjungen platta - "Rösten och herren" - i bagaget.
Han har själv berättat i intervjuer, bland annat i Folkbladet, om hur han känner sig obekväm med att gå upp på scenen och skalda på svenska. Det märks. Inledningen är inte det minsta imponerande. De gammeldags visorna får inget fäste, Nicolai mumlar och det hela känns allt annat än som en exklusiv konsert med en av Sveriges mest integritetsfulla sångare.
Det hela låter naket, vilket ibland kan vara en positiv anmärkning, men som i Dungers fall snarare står för ihåligt, urholkat. Med sin gitarr och uppbackad enbart av Johan Berthling på kontrabas har sångaren svårt att få det att låta som om han verkligen menar och brinner för vad han sjunger.
Men det tar sig. Sakta men säkert hittar Dunger in i formen och när han får med sig publiken i en stämningsfull allsångsversion av "Sången över bron" är han på topp. Då njuter jag.
Strax därefter tar han en närmare fyrtio minuter lång paus. Varför han nu gör det? Det andra setet skiljer sig inte nämnvärt från det första och när han kommer tillbaka igen har han tappat det flyt som han tidigare byggt upp. Dålig strategi om ni frågar mig.
Andra akten är dock betydligt jämnare än den första och sakta men säkert vaggas jag återigen in sångarens vemodigt mjuka musik. Trots min tidiga skepsis visar Nicolai Dunger att han som alla stora artister tillslut vinner över sina kritiker. Konserten är precis som hela hans karriär, ett ständigt sökande efter något nytt, en balansgång på slak lina mellan uselt och genialiskt. När han visslar sig igenom en lidelsefull version av "Lyckokatt" och efter att ha blivit inklappad en andra gång avslutar med klassikern "Vem kan segla för utan vind" är jag såld.
Men, hur goda vitsord Dunger än fått för sina svenska ansträngningar är det tack och adjö för modersmålet nu. Det är så sanna artister fungerar.
Den som söker ska också finna och Nicolai Dunger kommer fortsätta att vara spännande även på framtida upptäcktsfärder.

En spelning med spänning

"Konserten är precis som hela hans karriär, ett ständigt sökande efter något nytt, en balansgång på slak lina mellan uselt och genialiskt."