En spegling av jazzens oförutsägbarhet

NISSE SANDSTRÖM - LEO LINDBERG GROUP

Plats: Crescendo

Datum: 24 oktober

Betyg: 3

Tänk så fel man kan ha! Första halvan av konserten var tämligen slätstruken, med oinspirerat spel överlag. Under pausen skedde något. Nisse Sandström, Leo Lindberg, Per-Ola Gadd och Uffe Flink verkade ha satt i sig steroider under pausen, för musiken började vibrera, pocka på uppmärksamhet och vilja visa upp sig. Allt till min, och förmodligen resten av publikens, stora förvåning.

Nu vet jag av erfarenhet, att musikanter ofta behöver en timma på sig för att hitta varandra musikaliskt. Detta oavsett om man spelar tillsammans dagligen. Trion Leo Lindberg piano, Per-Ola Gadd bas och Ulf Flink trummor är vana vid varandra, medans Nisse ju har mindre vana vid de tre.

Nisse Sandström förkunnade inledningsvis att konserten skulle gå i bebopens tecken. Han meddelade också att tenoristen Palle Eriksson från Norrköping inte kunde medverka och att basisten Lennart Sandsjö inte heller skulle spela. Efter detta serverades vi den ena bopklassikern efter den andra. Charlie ParkersBillie´s Bounce, Miles DavisMilestones och Tadd Damerons Lady Bird och bebopens nationalhymn, How high themoon, kittlade smaklökarna, men knappast mer. Nisses flaggande för Leo Lindbergs pianospel gjorde säkert många nyfikna, men mer än korta glimtar blev det dock inte före paus. Till och med Nisses eget tenorsaxspel kändes lojt och oengagerat.

Förhoppningarna var således inte stora när kvartetten åter intog scenen. Sonny RollinsDoxy med sång av Uffe Flink tände både musiker och publik. Sedan följde höjdpunkterna slag i slag. Bitter Sweet av basisten Sam Jones, en blues med 8 takter stick, bjöd på strålande piano av Leo Lindberg, och Per-Ola Gadds bas kändes allt annat än stum och oengagerad. Pianotrionumret If I were a bell visade verkligen varför Leo är namnet på allas jazzläppar i Sverige. Nisses spel i Charlie ParkersAnthropology kändes glödhett. Med andra ord; ?Jazz was born?!

Det är saker som denna förvandling, som gör jazzmusiken så levande, oförutsägbar och livsnödvändig.