En som gräver en hög åt andra
Brittmarie Engdahl
Foto:
Inte startar den jäveln heller.
Tiden är sen, jobbet kallar. Hackahackahacka. En stor bil ställer sig bredvid och väntar på att parkeringsplatsen ska bli tom.
Det blir en smula stressande när man ligger där över huven och sliter och blir blöt och för varm och det kommer snö i väskan och fickorna och ner in i kängorna.
Något man känner när den börjar smälta.
Varför bryr sig inte ens parkeringsvakterna om att hacka undan åtminstone ett litet titthål så dom kan kolla om lapparna finns där i vindrutan? Det är ju alldeles onödigt annars, att betala något alltså. Dom vill väl inte heller bli blöta kanske. Skönare i uppvärmda bilen.
Nåja. Häromdagen satt alla fyra dörrarna fast, stenhårt. Av köld, frost och fukt, i samverkan. Det blev en sorts högkvalitativt klister.
Med lite välplacerat våld lyckades jag till slut ta mig in genom en dörr och tänkte ta spjärn och skjuta upp motstående dörr med fötterna.
Men man måste ju hålla ner handtaget till den fastnade dörren samtidigt. Som man tar spjärn. Det som händer är att man inte för sitt liv vill bli upptäckt, inte i den ställningen och just då.
Fast det gjorde nån. Nån med misstänksamma smala ögon som undrade om det var min bil. Nån som undrade om jag kunde bevisa det.
Låt mig sluta där.
Och inte ens berätta hur det var när jag skulle borsta fram bilen, låter mjukt och fint, fast det var modell hack det också, väldigt mycket.
Låt mig inte berätta hur jag efter en lång stunds hårt arbete såg något väldigt konstigt i baksätet. Ja, inte så konstigt kanske, men främmande, det var liksom grejer som inte var mina.
Det tog några sekunder. Innan kopplingen skedde mellan öga-hjärna-ryggmärg. Jag hade hackat på fel kärra. Min bil stod bredvid. Likaledes täckt under voluminösa snötäcken.
Jag hade inte mod. Jag gjorde mig osynlig. Smög in till mig med blicken i marken och ändrade planerna för dagen. Det går att åka kommunalt.
Min bil kom fram efter några dagar, av sig själv.
Vet inte vems fordon jag hackade på. Tänker aldrig fråga. Jag vill inte minnas, inte berätta.
Vi talar inte mer om det.
Min bilradio går inte när det är för kallt. Det är som om kärlen drar ihop sig tror jag och då blir det kanske glappkontakt. Förresten är det bara skit på radion ändå, åtminstone på den radion. Den som blev kvar när tjuvarna snodde den bra.
Det var bättre förr.
Jag också.
Vinterdäcken sitter i alla fall på plats. Kom ihåg att inte lita på att man kan köra vassare bara för det - tänkte jag och gled in mot en stolpe vid sidan av vägen. Just där hade min ängel planterat några frusna buskar som räddade åket från flera plåtskador.
En morgon ur BME:s liv.
Man frågar sig som i speciella annonser. Varför?
Så jobbar vi med nyheter