En scenisk lovsång till Edith
Jag tänker på EdithTexter av Edith SödergranRegi: Ika NordhMusik: Marcho MarchevScenografi: Benita Bergfeldt-LöfgrenI rollerna: Malin Edwall, Anna Borg, Eva CarlssonTeater PelikanenScen: Himmelstalunds Brunnssalong
Anna Borg håller om Eva Carlsson och längst fram Malin Edwall. De kretsar kring Edith Södergrans texter, närmare och på håll. FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
Föreställningen är till sin form mycket regissören Ika Nords, mimarens. Rörelserna som återkommer, de stora gesterna som varvas med små nyanser, spröda övergångar och bombardemang. Allt väl sammanhållet, cirklar sluts.
I enkel liten och stor scenografi låter Benita Bergfeldt-Löfgren fyra-fem stora pappersblommor dominera en vacker scenbild, sängen är förstås viktig för den sjuka skalden, skrivmaskinen på plats. Till det några tydliga accenter som rekvisita. I ett hörn, kanske alltför dold, sitter Marcho Marchev och följer spelet med all känsla, hela skalan, det tunnaste och i kort hård militärscen, kriget 1909. Han verkar behörska alla instrument.
De vackra stroferna strös, lite här och där, de poetiska orden som vinden, solen, kyssarna, värmen, snö/vinter/is/gran, längtan, flamma, höstens sista blomma och så döden, javisst.
<I>... en gång slockan alla stjärnor
men de lyser utan skräck ...
eller, i en annan situation:
... jag är en skrattande strimma av en scharlakansröd sol ...</I>
Publiken förförs stundom med ganska grova medel, vi vet om det och det är omöjligt att inte älska hela bunten. Det handlar om tre vitt skilda karaktärer, mer det än vilka roller de för tillfället spelar - herregud! vi är ju i himlen, allt är lite lättare, lite genomskinligare där.
Eva Carlsson är förunderlig, så nära, så drivande, en clown som inte behöver ha röd näsa men strålar värme utan att något av allt detta blir för mycket. Hon är teater. Man känner igen en kyrkängel i henne, visst har hon klivit ner från något medeltida kyrktak - samtidigt som hon är alldeles praktiskt kavat när det krävs.
Malin Edwall är tryggt säker i sitt spelandes hantverk, rolig när så ska vara och kan fånga diktstroferna just på pricken. Lidande, jo, men bara så att vi ska förstå och påminnas om det poetiska underbarnet från Karelen som vid sin debut (1916) fick så grym kritik - blev förbannad, sårad säkert, men visste så säkert också att hon kunde. Trotsig haka rätt i vädret.
Stroferna sprids som aforismer, talar om triumfen att leva och andas, finnas till. Berättar om måttlösa hjärtan. Om
<I>"i vattnet faller alla mina tankar
vattnet är fullt av hemligheter".</I>
Allt kommer lätt, är snart borta, man vill läsa mer.
De odödliga raderna kan plötsligt bli till en vaudeville. På kliniken i Davos där Edith vårdas är en längre scen med Eva Som översättare av brev som förgäves försöker finna en förälskelse i doktorn, Doktorn - den trögbollen.
Anna Borg blir den tredje tyngdpunkten, ännu en nödvändig del i infallen, spelsnuttarna, de små teaterstyckena i det hela, en annorlunda ängel.
Att det finns/görs så bra teater i Norrköping! Se historien om Edith och låt dig bedåras.
Så jobbar vi med nyheter