En riktig kompis
Det är sällan man känner sig så välkommen till en spelning som till Jill Johnsons i Louis De Geer igår.Trygg i sig själv och med ett leende på läpparna morsar hon på publiken i konserthusets foajé. Handslaget är lika fast som utstrålningen stark.
Med sin sympatiska och avspända inställning kom Jill Johnsson nära och bröt avståndet mellan artist och publik i Louis de Geer igår. Foto: Titti Olovsson.
Foto:
Det personliga och litet lekfulla tilltalet färgar hela kvällen och stämningen är både avspänd och varm. Scenen är myspysig med ljus och mattor. Som om vi vore kompisar och bjudits in till hennes vardagsrum.
Men vi flygs naturligtvis också till Nashville, countryns huvudstad. Det är där senaste albumet ?The Woman I?ve Become? tagit form. Och de låtarna i unpluggedversion är konsertens ryggrad. Med dem har Jill Johnson försiktigt lösgjort sig från ytlig countrypop á la Shania Twain. Hon kanske inte riktigt når ner till rötterna i det egna materialet, men uttrycket känns ändå mer genuint och äkta än tidigare.
Det är också roligt att hon med smittande entusiasm lyfter fram sina egna favoriter som Bonnie Raitt, The Judds och Linda Ronstadt. Det gör hon med den äran.
På många sätt är hon ett fullblodsproffs. Hon har en publikkontakt och scenspråk som är strålande. Men framför allt har hon en röst som bär henne väldigt långt. Den är djup, kraftfull och sexig.
Under den omkring tjugo låtar långa konserten är det fläskigt ös nästan rakt igenom. På gott och ont. Då Jill tar ifrån tårna i ?I Can?t Get Enough? eller ?Till The Cowboys Come Home? svänger det gudomligt.
Men låtvalet blir litet väl enahanda och stompiga.
När Jill Johnson sjunger ?Kärleken är? till piano som extranummer känns den väldigt efterlängtad. Så avskalad och vacker, ett andrum. Det hade behövts fler sådana avbrott för att behålla dynamiken.
Louis De Geer, söndag den 4 mars
Publik: lite mer än halvfullt
Betyg: ***