Christian Kjellvander
Plats: Saliga Munken
Publik: Kanske mer än 600
Betyg: 4/5
Tänker er en småbåtshamn fylld med trevliga båtar. Någon lastar sin jolle med picknick och luftmadrasser, andra metar som tidsfördriv på en svajig brygga. Plötsligt, men ändå sävligt, driver isbrytaren Ymer in i hamnen och mistluren ljuder med kraft och välvillighet. Precis så känns det när Christian Kjellvander kliver upp på scenvagnen utanför Saliga Munken för att avsluta tvådagarsfestivalen.
Kanske att en isbrytare i en småbåtshamn skulle orsaka panik och kaos. Det gör givetvis inte Kjellvander som för dagen har sin fru Therese vid sin sida. Det handlar istället om pondus och den trygghet en isbrytare förmedlar. Den når alltid fram. Så fort Kjellvander låter läpparna vandra framför mikrofonen infinner sig ett lugn. Alla vet att det kommer att bli en riktigt trevlig timme med Christian.
Publiken längst fram är hängiven nog för att sjunga med och ständigt försöka klappa i takt till de avskalade versionerna av Kjellvanders låtar. Först i Homeward rolling soldier lyckas vi fullt ut. Kanske beror det på att det skrålande öltältet äntligen vaknat till liv och bestämt sig för att hjälpa till. Mellan låtarna har Kjellvander alltid haft en sparsmakad framtoning.
Så även ikväll.
Vad behöver sägas, vad vill vi veta? Han får gärna hålla käften och gå på nästa vackra bit så fort det går. De hymnliknande sångerna avlöser varandra och det blir bara bättre och bättre. Dessutom blandas det friskt från samtliga soloalbum.
Men så efter den redan nämnda Homeward rolling soldier, när Kjellvander fick ölhävarna att ställa ifrån sig sina festivalmuggar och bidra med något annat än ett sorl, försvinner lite av glöden. Det som så snyggt byggts upp försvinner ner igen. Inte för att det blev dåligt eller tråkigt – det känns bara som en onödig omstart. När Oh night bara några låtar senare kommer känns det bra igen och omstarten är nästan förlåten.
Har man inte sett eller hört Christian Kjellvander är det svårt att förklara men karlns röst torde vara så nära Guds röst som det går att komma. Det liksom vibrerar i hela kroppen och frugans kompletterande stämsång får kullerstenen att darra. Vackrast blir det i slutet av When the mourning comes när paret Kjellvanders röster formar ett ljud som påminner om trumpeter.
Egentligen, varför binda in, jämföra och hitta associationer när det går att säga rakt ut vad man menar? Christian Kjellvander är riktigt bra. I min referensram finns det ingen annan svensk singer-songwriter som är värdig att sättas i samma kolumn som den reslige familjefadern.
Reslig var även Ymer som inte bara är en isbrytare utan en jätte i den nordiska mytologin och kanske att Kjellvander rent storleksmässigt inte riktigt kommer upp i samma klass.
Rent religiöst väljer jag däremot alla gånger Kjellvander före Ymer.