En pjäs att ta ett snack om

Katinka - kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Nära utbrändhet skulle vi säga, men på Cora Sandels tid fanns inte uttrycket. Bara tillståndet.
Det handlar i Kranes konditori om en omgivning som kräver en människa på något hon inte är. Kväver henne med snäva normer och dånande, tisslande förtal.
Hur kan du? Varför beter du dig? Vem tror du att du är som vågar osv.
Hon, Katinka Stordal, får säkert allas våra sympatier. Hon ska slita som sömmerska för de fina damernas snåla lön, hon är ju den bästa, det vet dom. Hon ska stoppa undan alla drömmar, bita ihop när män har överger henne, kämpa mer än alla andra när hon måste ta hand om barnen och försörjningen själv.
Det är den historia som renodlats och spetsats i Margita Ahlins regi.
Allt blir mycket tydligt.
Hon sitter som förlamad på det fina konditoriet i småstaden, med sitt glas port. Gå hem, jobba, ryck upp dig, seså! Det är bara att kämpa på, säger de som anser sig välmenande. Men Katinka har kommit förbi den punkten.
Här träffar hon den goda människa som förstår att lyssna, tydligen brukar det finnas en god man i Cora Sandels berättelser, hon som levt det liv hon skriver.
Konstnärsdrömmarna hon själv fick överge, skrivandet för bröd, ensam mor, skulder, den snåla sociala pressen i en stad där instängdheten medför en viss korsbefruktning som stökar till livet ytterligare med underliggande bindningar åt alla håll.
Konditoriet är katastrofplatsen.
Scenografen har hittat ett så vackert 30-talskondis att man tror det kan finnas i sinnevärlden, någon gång, eller är det en dröm det också.
Hursomhelst, sin skönhetslängtan till trots, här klappar Katinka ihop. Men släntar också Paavo in, han heter ju Stivhatten och det viktiga rör sig kring detta par.
Ewa Carlsson lyckas pendla mellan förtvivlan och att vara behärskad, visa hur känslor strömmar igenom henne när han som kanske betytt mest för henne virvlar förbi, visa hur alkoholen kanske gör henne lite ostadig, men samtidigt kan ge henne lite and- och livsrum. Stivhatten lyckas få henne att skratta. Hennes romantiske riddare.
Patrik Voight bryter lite åt det finska och också han visar sig värd vår sympati, trots att han lever lite i utkanten. Men han förstår, han har lyssnandets förmåga och han har inte krav. Inte på annat än sådant som är verkligt och viktigt.Voight är här en aning sladdrig gamäng med pjatthatt, jobbar i hamnen och är trovärdig. Ingen är perfekt föredömlig, bara mänsklig.
En unikt rolig figur är servitrisen Larsen, ett sparsamt men mycket skarpt spel av Kyri Sjöman, hon visar sitt tysta ogillande med kropp och själ - att en servitrisservett kan uttrycka så mycket! Pumpsen lever ett eget liv.
Mats Huddén är den där sympatiske redaktörn som visserligen stack från Katinka lite för kvickt, men man vill gärna tro att han har ett gott hjärta och är en tänkande människa, inte bara som Larsen konstaterar "karlar är karlar"
Tidens dom kan vara hård mot den här typen av kammarspel, det finns kanske ögonblick när man vill skrika till till Katinka att hon kunde väl ha sagt ifrån, hon kunde ha sagt nej, hon kunde ha hävdad sin rätt och satt sig över krav från kärringar av båda könen.
Men vet i nästa ögonblick att omständigheterna - hon ligger tre månader efter med hyran - inte har förändrats särskilt mycket.
För att vara sjuk behöver man som bekant vara extra stark, det gäller rätt över.
En debattpjäs i första hand, en pjäs att kunna skratta åt emellanåt, en pjäs att njuta av goda prestationer - Gunnel Samuelssons glada flamma lyckas till exempel visa humor i sin fräckhet - en pjäs att ta ett snack om, inte bara för Fi.

Information till våra läsare

En pjäs att ta ett snack om