En perfekt blandning av pop, rock och country
Curbstone, EPs Trailer Park och AutorockKulturkammaren
Konserten började med förbandet Curbstone som för några veckor sedan vann Rockkarusellen. Med sin poprock startade de en kväll fylld med het musik i Kulturkammaren. En påtagligt liten och ung publik hade samlats. Bandet alla tycktes vänta på var EPs Trailer Park. Namnet står kort och gott för sångaren och låtskrivaren Eric Palmqwist. I en grupp på fem personer är han medelpunkten, de andra medlemmarna kommer och går. I fredags var konstellationen ett tvåmannaband. Tillsammans med keybordkillen Björn Yttling framförde Eric Palmqwist nio låtar. Alla med en blandning av country, pop och songwriter. Instrumenten keybord, akustisk gitarr och en silvertåorgel bildade ett enkelt men otroligt stort sound. Två personer på scenen lät som ett helt band.
Närheten till publiken präglade konserten. Någon framförde en önskan att få höra Little kid och utan betänketid framfördes den, med samma glöd och personliga närvaro som i allt annat. Viktigast i EPs Trailer Parks musik är texten som med Palmqwists röst skapar ett magiskt skimmer och en känsla av närhet. Tillsammans med det akustiska gitarrspelet flödar känslorna unisont och lämnar efter sig en saknad efter mer. Nio låtar var absolut för lite och bandet var värt en större publik.
<b>En gitarr för mycket</b>
Efter EPs Trailer Park äntrade Autorock scenen. Deras gitarrock eller powerpop som de också tillskrivs är häftig och välljudande. Sångaren Janne Pettersson fångar med sin lite nasala röst den allt ökande och äldre publiken. Det är en vital rock på svenska. Musiken och främst sångrösten påminner lite om Kent. Det är en fartfylld och spänstig musik som skulle passa bra på en badstrand. Men tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Fyra elgitarrer är en för mycket. De överröstade ibland sångaren och bildade ett skränigt tomtrampande ljud. Ett annorlunda stick med någon av elgitarrerna hade varit välkommet. Låtarna är också överfyllda med text som i detta tempo är svår att ta till sig. Men texterna tycks inte vara det viktigaste för Autorock. Texten hade kanske också kommit mer till sin rätt om den hörts lite bättre. Det bristfälliga ljudet kan nog delvis tillskrivas den stundtals vacklande ljudtekniken som Kulturkammaren stod för.
Autorock framförde en blandning av lugna och snabba låtar och rytmen sitter säkert hos trummisen Patrik Sundkvist. Han kommer mest till sin rätt i låten Den räddaste som är lite mer rockig. Bandet försöker också sticka ut och vara lite annorlunda. Den sista låten börjar med inspelade stråkar vilket ger ett fräscht och seriöst intryck. Sammantaget är Autorock ett band med stora ambitioner, välskrivna texter och svängig musik. Men främst står sångaren Janne Pettersson som med sin röst och energi gjuter blod i musiken.
Så jobbar vi med nyheter