När dj-fenomenen Axwell och Ingrosso satte punkt för Bråvallafestivalen med ett dundrande fyrverkeri en stund efter att lördag blivit till söndag slog de igen dörren för en festival som lämnar en ambivalent eftersmak efter sig.
Fjolåret var en succé. En brakande succé med många barnsjukdomar.
I år tog arrangerande FKP Scorpio krafttag på många fronter för att göra festivalen bättre.
På gott och på ont skulle det visa sig.
När jag flanerade över festivalområdet tillsammans med festivalbossen Folkert Koopmans några dagar innan etablissemangets öppnande skojade han om att hans undersåtar beklagar sig över honom för att det var så mycket nytt på samma gång.
Kanske blev det för mycket.
För känslan när jag lämnar Bråvallafestivalens andra upplaga är att det varit ett arrangemang som inte riktigt fungerat prickfritt organisatoriskt. Informationen har varit knapphändig. Chipen tog slut och ställde till strul för flera besökare. Tider har ändrats på kort varsel och själva festivalens öppnande försenades för att arrangörerna inte var klara med allt på området.
För att då inte tala om att det nya chipsystemet inte fungerade under festivalens första skälvande timmar, med resultatet att knappt någon kunde handla något alls.
Varken mat eller förfriskningar.
Alla intentioner var goda, men det blev för mycket på samma gång och övermäktigt att ro i hamn för vad som fortfarande är en ung organisation på ett oprövat festivalområde.
Men trots allt lyckades Folkert och hans folk med mycket av det man föresatt sig.
FKP kom till bukt med köerna. De kom till bukt med trafiken och de kom till bukt med nedskräpningen.
Och musikaliskt var Bråvallafestivalen en fest som inte ens det pissiga, rent av fördjävliga vädret kunde sätta krokben för.
The Hives ställde sig på scen och gjorde sin enda spelning i Sverige den här sommaren och de gjorde det på ett fantastiskt sätt. Med smittande energi och spelglädje som spred sig lång väg ut i publiken. Det var festivalens absoluta höjdpunkt om ni frågar mig.
Lika oväntat som fantastiskt glädjande.
Sen är det förstås på det viset att de allra flesta ur rekordpubliken kommer sitta hemma på kammaren och minnas de riktigt stora konserterna med Iron Maiden, Kanye West och The Offspring. Artister som verkligen levererade inför peppade publikhav. Men det är helt andra ögonblick som kommer att ligga varmast i mitt minne.
Ron Popes genuina glädje i torsdagens solsken, Håkan Hellströms euforiska duett med Veronica Maggio i Hela huset, Maskinens upproriska gästspel hos Movits, Imagine Dragons dundrande trumuppvisning.
De där små stunderna i den stora helheten som man skulle vilja rama in och ta med sig hem.
Många talar om att festivalen inte har någon själ. Jag håller inte med.
Själen skapas av artisterna och publiken, inte festivalorganisationen, och alla som var där gick som på (regn)moln efter de musikaliska upplevelser de fick vara med om.
Den där ambivalenta smaken, som jag tuggade samtidigt som Axwell och Ingrosso firade av Bråvalla med sitt fyrverkeri och jag vandrade under skylten med festivalens logotyp och texten "vi ses", förbyttes snabbt i ett smygande vemod.
Jag skiter i små organisatoriska missar. Som helhet var Bråvallafestivalen den fest en musikfestival ska vara.
Nästa år får gärna komma fort.
Typ nu.