Armadillo börjar med en avskedsfest för soldaterna hemma i Danmark. Det är en chockartad start där spriten flödar och stripporna delar med sig friskt.
Machobeteendet tar inte slut när de anländer till södra Afghanistan. Det är porr och krigsdatorspel när de inte är på uppdrag. Soldaterna motiverar delvis sin närvaro med viljan att uppleva spänning och gemenskap. En högst märklig inställning som framstår än mer absurd när de möter lokalbefolkning. Fattiga bönder vars liv har förvandlats till smulor.
Å ena sidan är det talibaner som skrämmer dem, å andra sidan utländska styrkor som mest är där för sin egen skull. De försvårar invånarnas liv och ber om förståelse samtidigt som de delar ut allmosor. Ibland ber afghanerna dem att dra därifrån, kort och enkelt. Kriget känns ofantligt meningslös ganska tidigt i filmen. Idén om humana krig eller visionen om att rädda de utsatta känns som illusioner.
Fotografen Lars Skree har kommit skrämmande nära. Under filmen känns hans närvaro farligt nära striderna. Kanske är det den fysiska närheten som gjort soldaterna så pass avslappnade inför kameran att de beter sig lite hur de vill framför den.
I början av filmen hör vi en del äldre befäl prata om deras syfte på plats, att göra något "för dem här stackars människorna". Men när filmen är klippt några månader framåt har mänskligheten försvunnit från fler och fler soldater. Efter att de har skjutit några talibaner som är skadade skrattar de om hur de döende stönade och kröp fram. En soldat pratar om att han inte känner sig plågad över en olycka där en liten flicka omkom. Det är läskigt hur snabbt dessa pojkar gått ifrån att tro på ett större syfte till att agera som karaktärer i ett datorspel.
Man frågar sig gång på gång, är det här verkligen en dokumentärfilm?