Det bästa med "Hjärtslag" är den återkommande signaturmelodin, Dalidas fantastiska 60-talshit "Bang Bang". När det bästa i en film, som inte är musikal, är musiken har regissören redan förlorat. Xavier Dolan har utropats som geni eftersom han endast är 21 år och redan regisserat två långfilmer. Han skriver även sina egna manus till filmerna och skådespelar i dem. All heder åt honom att han ändå har lyckats med så mycket under sin relativt korta livstid.
Inget mästerverk
Men, "Hjärtslag" är inte ett mästerverk. Det är en film som vill väldigt mycket, sneglat mycket på franska vågen, Woody Allen och diverse annat utan att uppnå samma nivå. En vacker dag kanske Dolan kommer dit, men än så länge är det wannabe-känsla över hans film. I "Hjärtslag" stiftar vi bekantskap med vännerna Marie och Francis. Livet är ett hipster-paradis där allt är vintage och coolt och kompisarna har roligt mest hela tiden. Så träffar de sin hipster-dröm personifierad i Nicolas. Han har lockigt ovårdat hår, går runt med hjärtformade solglasögon och älskar Audrey Hepburn. Båda faller tämligen pladask för Nicolas. Han i sin tur ger bild av en tvetydig sexualitet som gör att båda fantiserar om att få honom. Filmens originaltitel "Les amours imaginaries" betyder ungefär ‘inbillad kärlek’, en titel som speglar filmen mycket bättre än den svenska.
"Hjärtslag" är för det mesta en ganska omogen film som känns som en pretentiös 25-åring. Det är svårt att beundra alla stilfulla klänningar, häftiga färger och annat när filmen står på en skakig grund. Dolan hade behövt skifta fokus för att göra en mer gripande historia. Trots sin hype är han ännu inte den mest briljanta unga regissör som lyst på senare år, den titel går till Hana Makhmalbaf som regisserade "Buddha föll av skam".