En ny bok: Lerins Iran med penna och akvarell

Lerin har läst på, hans föregångare på vägen, Sven Hedin, dyker upp med uttryck och iakttagelser, Naipaul likaså, men också ord från medresenärerna, de som ju också kan hitta träffande formuleringar. Lite officiellt ibland, gruppen blir bjuden till ambassaden och att träffa kolleger i Iran.
Homosexualitet är ju förbjudet i detta land och man kan straffas med döden. "Even kissing with lust is forbidden". Påpekas för säkerhets skull. Det talas bara om män.
"Man ska vara försiktig med vad man skriver. Det handlar om andras skinn." Påminner sig författaren.
Lars Lerin har berättat om sig själv och sina behov av ensamhet, sin ångest, sitt missbruk. Han får uppskattning från alla håll där han visar sin konst, Munkfors har ett museum för hans konst.
Han ser Iran med sina ögon, hör med sina öron. Finner sina speciella motiv, ser uttrycket i de huskroppar de flesta av oss skulle passera utan vidare, han fastnar för de slitna fasaderna.
"Läget är underbart vackert för den som tycker om öken."

I Iran råder jämställdhet, lika för lika. Kvinna lagar maten, mannen äter upp den. Mannen ställer till, kvinnan städar.
Lite skoj får också plats.
Men författargruppen ser den religiösa statens makt och förfäras.
Texterna är vittnesbörd, Lerin beskriver och gör inte några egna, direkta omdömen. Som tur är. Han blir glad av resans erfarenhet: han har vågat gå emot sina rädslor.
Så är han förstås också precis som alla vi andra. Stressad när det blir för mycket folk. Störd av att tappa bort grejer, måste hålla reda på, passa tider, vara på vissa ställen.
Ändå, han säger sig älska det här landet. Trots att kirurgen inte riktigt var hans typ.
Men det är en vacker, högst personlig och därför spännande resedagbok.