Återinträdet i universitetsvärlden bjuder på en minst sagt schizofren upplevelse.
Å ena sidan tvingas jag konstatera att både tempusen och kasusen och modusen, attributen och objekten och predikatsfyllnaderna måste ha raderats från min hårddisk redan 30 år innan ordet hårddisk hade kommit i svang. Och de få grammatikaliska rester som händelsevis klamrat sig kvar, visar sig allt som oftast vara helt bedagade. Inte ens det grammatiska begreppet för förfluten tid – det gamla hederliga imperfektet – är längre sig likt. Det visar sig vara omdöpt! Till – håll i er alla 30-, 40- och 50-talister – präteritum. Så visst går utvecklingen framåt.
Å andra sidan erbjuder återinträdet i universitetsatmosfären en märkvärdig resa bakåt i tiden. Men det är visst nå´t som alltid händer på rymdfärder? Tiden går baklänges på något sätt och man landar lite yngre än man var när man for. Visserligen landar man numera på Campus och inte på gamla linnefabriken, som för 40 år sedan, men alla klockor går fortfarande en akademisk kvart för sakta...
När jag får tillbaka den första skrivuppgiften står korrigeringstecknen som spön i högermarginalen, som vi instruerats att göra två centimeter bredare än normalt för att rymma alla bockar. Det är stavfel och tempusfel i en enda röra och stilfel och galen ordföljd och som grädde på moset, radar kommafelen upp sig som på ett pärlband. (I svenskan har ju kommatecknen retirerat under de senaste 40 åren men i tyskan verkar de ha hållit ställningarna fasansfullt bra ).
Det känsloläge jag hamnar i när jag tar uti med alla bockarna känner jag igen från tiden någonstans mellan höstterminen i 7:an och vårterminen i 9:an. Den stora skillnaden var att jag då hade en tysklärare, som rättade alla skrivuppgifter ytterst kärleksfullt. Han skrev hela romaner om varje fel jag hade gjort och försökte lista ut hur jag hade tänkt för att kunna böja adjektivet så galet. Sedan avslutade han alltid med ett uppmuntrande: Ett intelligent fel!
”Fröken Maraike” är inte lika ömsint – hon nöjer sig med att med tysk noggrannhet märka ut alla felen. Jag regredierar förstås blixtsnabbt och redan vid nästa lektion finner jag mig själv vilt argumenterande för att det inte är ett stilfel att påstå att en mus har återuppstått ifrån de döda (fröken menade att det bara var Jesus som återuppstod från de döda – hon känner inte de möss min lata katt släpar in och lämnar på hallgolvet ) och att det visst står i lexikonet att ”mot bättre vetande” heter ”wider besseres Wissen”.
Det finns förvisso många sätt att bli ung på nytt. En del gör ansiktslyftningar och opererar in silicon i brösten för dyra pengar. Själv läser jag tyska på universitetet – alldeles gratis!