En märkvärdig man

"Det är väl inte så förfärligt mycket att berätta om, egentligen". Sa Tage Danielsson en gång när en journalist bad honom berätta om sin bakgrund. "Vad är det för märkvärdigt med mej?" blev rubriken på en text om Tage i en veckotidning. Det som är märkvärdigt med Tage Danielsson är att han är en svensk ikon för humanism och medmänsklighet. En rödhårig Astrid Lindgren i byxor. En människa älskad av alla och utan fiender. Det är mycket svårt att hitta några nedsättande kommentarer kring Tage Danielsson. Eller kritiska röster. Ruth Halldén, kritiker i Dagens Nyheter kommenterade hans Samlade dikter 1967-1967 med att Tage förlorat "den dyrbara förmågan att tiga när han inget har att säga". Det var elakt, men en kritiker har ibland behov av att profilera sig. Eller nyansera sig. Tage Danielsson var ingen komiker. Han var författare, skådespelare, regissör, debattör, make, pappa, vän och tjänsteman. Han var socialisten som till sist inte ville vara någon på -ist annat än humanist och cyklist. Han hade den dyrbara förmågan att inte tiga när något upprörde honom. Med tanke på vad han och följeslagaren Hasse Alfredson gett oss genom åren är det nästan osannolikt att Tage Danielsson bara blev 57 år. Allt vad han företog sig i livet, nästan, finns nu nedtecknat. Klas Gustafson, som tidigare porträtterat Cornelis och Beppe, har skrivit biografin Tage Danielssons tid. Den börjar, som sig bör i Linköping. Rötterna finner vi i S:t Lars församling och en kuriositet i sammanhanget är att här hittar vi också Hasse Alfredsons rötter. Både Tages och Hasse farfäder föddes här med tre års mellanrum på 1850-talet, förmodligen kände de varandra. Medan Tages farfar Gustaf Adolf Danielsson stannade kvar drog Hasses farfar Johan Alfred Andersson iväg till Sörmland, kom upp sig i världen. Så småningom blev släkten delvis skånsk, Hasse är ju född i Malmö. Den unge Tage Danielsson var en präktig plugghäst som på somrarna gick omkring med en låda på magen och sålde choklad i Folkets park. Här passerade hela det folkliga nöjeslivet revy framför hans ögon. Men själv ställde han sig aldrig på scenen. Förrän på Östgöta nation i Uppsala, där Hatte Furuhagen blev hans parhäst. Märta-Stina, hans älskade från gymnasietiden, fanns också vid hans sida, då och för resten av livet. Sedan rullar det på: den nästan tråkigt korrekte, rödhårige drasuten Danielsson får jobb på Sveriges radio. Detta var tiden då en akademiker i Sverige fick jobb hur lätt som helst. Placerad i lönegrad 21 (13 000 kr i dagens penningvärde, påstår Klas Gustafson, är det möjligt?). Tage Danielsson kom att påverka våra liv. Radiounderhållningen upplevde en guldålder. Där fanns en annan östgöte, Pekka Langer, och en vacker dag dök en ny medhjälpare upp, Hasse Alfredson hade fått påhugg för 25 kronor i veckan. Snart hade de så roligt ihop på jobbet att folk bultade i väggarna. De slutade snart på radion, skaffade en skrivarstuga i Vitabergsparken på Söder med så lågt i tak att Tages kalufs höll taket rent. AB Svenska Ord, storvulet namn, bildades i denna lilla koja. Och snart var produktionen av revyklassikerna Gröna Hund, Gula Hund, Spader Madame, 88-öresrevyn, Glaset i örat igång, för att bara nämna några av de föreställningar som givit så många bevingade ord, typ "Säffle, kan man få sig en kopp kaffe" (88-öresrevyn). Det fanns hela tiden ett allvar i skojet, ett samhällsengagemang som med åren växte sig allt starkare; på scenerna, i Tages böcker (som Sagor för barn över 18 år, En soffliggarens dagbok, Tankar från roten m fl), i filmerna (som Att angöra en brygga, Äppelkriget, Mannen som slutade röka, Släpp fångarne loss, ända fram till Tages sista stora verk, Ronja Rövardotter), i musikfabel Animalen och i den eviga julklassikern Karl-Bertil Jonssons julafton. Tage Danielsson tog ställning hela tiden. Som mot kärnkraften. Hans monolog om Harrisburg gav så när linje 3 segern i folkomröstningen 1980. Tage kunde inte förstå den segrande linje 2: "För mig är det fullständigt obegripligt hur man skall kunna avveckla kärnkraften samtidigt som man vill bygga ut den", sa Tage. En politiker skulle sagt att så enkelt är det inte. Men det var enkelt för Tage Danielsson. Han ville alltid vara tydlig. Han var inte annorlunda än Svensson, än sin publik. Han var sosse (besviken ibland), omhuldade folkhemmet och försvarade det. Men han tvivlade också, ifrågasatte. En devis i hans namn: "utan tvivel är man inte klok". Han framstod ofta som den tråkiga läromästaren medan Hasse var den raljerande spelvinken. Han var humanisten som ofta bemöttes med ett milt överseende, som snäll och dum. Säga vad man vill om Tage Danielsson, dum var han inte. Det finns väldigt mycket att berätta om Tage Danielsson. Klas Gustafson gör ett gott hantverk när han tar oss på en tidsresa genom folkhemmet och visar oss vilken stor del av vårt kulturella handbagage Tage Danielsson försett oss med.