?Zero Dark Thirty? är både flerfaldigt Oscar-nominerad men också bespottad från alla håll. Republikanska senatorer tycker den framställer USA som en våldsam tortyrstat medan vänstersidan med Naomi Wolf i spetsen anser att filmen glorifierar tortyr. Invändningen är att filmen på ett sätt ursäktar tortyr, då den felaktigt ger bilden av att det var information samlad genom tortyr som gjorde att Usama Bin Laden hittades. Att ha sett filmen gör inte bilden tydligare, det finns något som kallas undertydlig. Där många filmer är övertydliga och tvingar känslor på tittaren är Bigelow en sällsynt undertydlig regissör som inte visar alls vad hon vill. Resultatet blir att den som ser tolkar vad den vill in i filmen.
Ett annat resultat blir en mycket problematisk film som känns mycket amerikansk. Maya, spelad av Jessica Chastain, är en märklig hjältinna. Vi får aldrig veta vad som driver henne men hon har en udda besatthet av att lyckas hitta Bin Laden. I början av filmen ryser hon till vid synen av tortyr, senare har hon tagit täten. Ibland är Maya mycket mänsklig, ibland är hon som en karikatyr som säger till toppar i Washington ?I?m the motherfucker who found this house?. Kanske vill Bigelow visa att det inte är människor med hjärta som krigför åt CIA. Alternativt vill hon visa en nyanserad huvudperson. Problemet är återigen att Bigelow inte tar ställning. Det är svårt att vara på Mayas sida, men känslan är ändå att filmen är gjord med tanken att vi ska vara på hennes sida.
Lika problematisk som huvudkaraktären är, lika problematisk är filmen. Det finns en scen där en CIA-chef håller ett tal om att ?de döda 3000 av våra medborgare?, vi-och-de-känslan är stark i filmen. Ingenstans problematiseras världens status, terroristerna eller CIA. Det är goda amerikaner mot onda utlänningar a la 80-talsaction.
?Zero Dark Thirty? må vara filmisk välgjord men även här finns problem. Två och en halvtimmes film, men den kommer inte igång förrän en timme in i filmen. Spänningen är inte speciellt hög, kanske av förklarliga skäl. Det är också en märkbar avsaknad av liv i filmen, enda gången den verkligen berör är filmens sista två minuter när Maya är ensam. Hon fäller tårar av lättnad, en känsla det går att relatera till. Fortfarande finns däremot en klump av obehag, ska vi jubla åt den totalt rättslösa upplösningen i historien om Usama Bin Laden? Vad säger det i så fall om oss?
