HUGO CABRET
Filmstaden
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen, Asa Butterfield, Chloë Grace Moretz m.fl.
4 klappor
Den föräldralöse pojken Hugo bor ensam i en järnvägsstation i Paris. Han reparerar klockorna i lokalerna, och stjäl verktyg från en åldrad leksaksförsäljare, som en gång var filmregissör. Nu lever han bortglömd och bitter. Om det omaka paret har Martin Scorsese gjort en smått mästerlig, kärvt osentimental och underfundigt underhållande tragikomedi med stark sagoton. Som många sagor handlar den om ett barns svåra väg till sin rätta plats i livet, men den handlar lika mycket om den tidiga stumfilmens värde. Den har barn- och familjefilmens lugna tempo och tydlighet, men går ibland över i andlösa matinéäventyr. 3D-bilden är full av djup och rörelse i ständig förändring, en mörk lyster och en färgrik, detaljmyllrande 1930-talsatmosfär.
Hugo är en gatpojke som i bästa Oliver Twist-stil lever på stulen mat. Hans döde far, urmakaren, har lärt honom finmekanik. Den använder han för att reparera en docka med urverk som fadern gett honom. Asa Butterfield spelar bra på ett avsiktligt trubbigt sätt som Hugo, som är en ganska luttrad, misstrogen och stridbar grabb, ingen barnbokssöt typ alls. Fast strängt taget spelar Chloë Grace Moretz (Kick-Ass) ännu bättre som regissörens guddotter, men så har också rollen ett rikare register.
Efter förvecklingar som passar bra i en saga, en barndeckare eller en historia av Dickens, kommer dockan att förena Hugo och den gamle regissören, Georges Méliès, en historisk person, som var trollkarl innan han började göra komiska sagofilmer, dessutom konstruktör av mekaniska dockor. Han spelas med inåtvänd intensitet av Ben Kingsley, i sin bästa filmroll sedan han gjorde frihetsledaren Gandhi. Méliès och på sitt sätt Hugo har båda svårt med sig själva och måste kämpa för att försonas med livet. Sådana män berättar Scorsese nästan alltid om. Här gör han det med största enkelhet och begriplighet, med en ofta vänlig ton, och i trolskt ljus, eftersom han utgår från en barnbok; men också utan joller och gråtmildhet. Mélièsfiguren liknar mest uppfinnaren, fobikern och mångmiljardären Howard Hughes, som Scorsese porträtterade i Aviator (2004).
Scorsese älskar gammal film och Hugo Cabret är hans bitterljuva, nostalgiska hyllning till Méliès, hans arv och tradition, filmen som fantasi och dröm. Det är filmens vuxna sida, smidigt och gripande infogad i historien om Hugo. Scorsese gillar att göra film i gammal stil. Hugo liknar både stumfilmsfars och ruskig Dickensfilm. Den har också ett småkusligt sagoskimmer, som i en bildsagobok eller filmer av Tim Burton, Terry Gilliam och Michael Powell. Men det manliga psykodramat, storstadens puls och filmens magi hittar man den genuine Scorsese och hans fixa idéer.
Stefan Andersson
