Familjen är pappa Rolf, fysiker och forskare, de tre barnen, Rolf som är arbetskamrat med sin far, Bo är flygare i uniform, dottern Julia är skådespelerska.
Familjen är adlig och kan räkna in betydande män i historien, några kvinnor nämns inte.
Dramat är från 1925 och eftersom det tillhör den klassiska teaterrepertoaren behöver man heller inte hymla med ”hur det går”. Ett lyckligt slut!
Familjen omfattar också Bos fästmö Astrid och huskorset Boman.
Dramats knut är pengar, konkret handlar det om att pappa ska få ett nobelpris, något som skulle få den pressade familjen att behålla sitt goda sken. I bakgrunden lurar nämligen ockraren Eriksson, väl försedd med reverser och hämndbegär.
Först kungörs i tidningen att det inte blir något pris till Swedenhielm och alla är ledsna, så ändras det efter ett telefonsamtal och alla blir glada. Pengar ska komma.
Tankarna går till ”Lyxfällan”. Familjen har levt på för stor fot och visar sig på flera plan vara ganska dåliga på att leva i verkligheten, inte bara den teatrala skådisen, både pappan och pojkarna har krav på champagne och rysk kaviar både nu och då, tillika god service.
Dock har vi Boman. Det här är en sorts stjärnteater där regissören Pontus Plaenge uppenbarligen tidigt har sett Sven Wollter i huvudrollen. Det blir man innerligt glad för. Sven Wollter kan vara både en frodigt glad prisse som älskar sina barn och livet och i nästa ögonblick se alldeles ensam och översiggiven ut. Allt detta får han visa i Swedenhielms karaktär som i några ögonblick har drag av Markurell. Det är något med stoltheten över barnen och så besvikelsen när han tror sig bedragen.
Nu är det ju inte så och det är styckets andra stora stjärna som kniper publikens hjärta.
Boman, den lilla människan som inget kan rubba. Kyri Sjöman står som en fyrbåk mitt i stormarna. Det är den sista i månaden och då är det storstädning – till exempel. Vad som än händer. Det är också hon som har trixat familjen genom alla dyrbara skär, kanske låtit familjemedlemmarna leva kvar i sina storhetsdrömmar. Det är hon som sett till att hushållskassan har räckt. På sitt sätt.
Detta kan man ha synpunkter på, men ändå njuta av hennes och Wollters samspel. När han säger att hon är den kvinna som givit honom den lyckligaste stunden i livet så blir man faktiskt rörd.
I spelet ingår också förvecklingar mellan Bo och hans fästmö. Hon har pengar, han tror sig inte ha några och vill därför vara hederlig och göra slut, men när pengarna kommer faller de i varandras armar igen.
Häpp! Jesper Barkselius och Ann-Sofi Andersson Kern gör de här en smula farsartade figurerna. Marika Strand får spela teatral och det är roligt att se och höra. En journalist är (förstås) ett nidporträtt där fånigheterna tas tillvara av Vilde Moberg. Sonen Rolf har ett lite bittert drag, det är Sven Angleflod som innerst inne anser att det är han som borde haft Priset. Kanske det.
Man förstår också att familjens dilemma hör ihop med samhällsställningen – vi som heter berg, -dahl, -kvist eller -son kanske inte riktigt har samma bekymmer. Däremot kan ju alltid livslögner ställa till det rätt igenom hierarkierna.
Regissören Plaenge har tagit fint vara på det täta kammarspelet och fört fram det centrala temat till något som berör även i vår tid.