Jag äter på the Ox, “Gastropub of the year 2006”. Stället är helt folktomt när jag kommer strax före klockan ett, men det kan inte bero på maten, som är utsökt, även om de säkert hunnit byta kock både en och två gånger sedan utnämningen. Kanske är det de blodröda väggarna som avskräcker eller dvärgen som serverar. En liten man med skägg, högst en och en halv meter hög, en liten hobbit, okunnig och lite slarvig, glömmer brödet och tror att rödkål växer med chokladsmak.
Kanske är det den ekonomiska krisen som ännu en gång visar sitt fula tryne i Manchester, en stad som genomgått flera metamorfoser genom sekler av ekonomisk tillväxt och stagnation. Storbritannien står inför gigantiska besparingar av de offentliga utgifterna. Efter en lång period av uppgång, då stadens centrum genomgått en påtaglig fysisk förvandling, kanske tillväxten har stannat av för den här gången? Glasade höga byggnader, ett gigantiskt shoppingcenter som sträcker sig över flera kvarter och ett eget pariserhjul, visserligen mindre än välkända London Eye men ändå imponerande, tillhör det nya.
I slutet av 1800-talet kallades Norrköping för ”Sveriges Manchester”, bomullsindustrin dominerade i en stad med textila anor från 1600-talet. Manchester, i nordvästra England kallades samtidigt för ”Cottonpolis”, Bomullsstaden. För mig, som jobbar med Norrköpings historia, är det lite som att söka rötterna, ett slags släktforskning för platser. Det var här det började, det var hit svenska entreprenörer och ingenjörer reste vid mitten av 1800-talet. Både Holmens och Tuppens bomullsindustrier startades av män som skaffat kunskap och maskiner i den här trakten.
Städers uppgång och fall har alltid intresserat historiker, ett slags civilisationernas memento mori, som ska påminna oss om att allt är förgängligt. Storheter som Aten och Rom föll, de nådde botten, men med tiden har de omvandlat sig och rest sig igen. Efter 11 september 2001 diskuterades om New Yorks storhetstid var över.
Manchester har genomgått en stor strukturomvandling med en innerstad, som till skillnad från Norrköping, bokstavligen har bombats och byggts upp på nytt. 1996 sprängde IRA en bomb i centrum. Det blev startskottet för en medveten satsning på centrum. Innan bomben bodde 5 procent av Manchesters befolkning i centrum, idag är siffran upp i 45 procent, en enorm stadsomvandling av innerstaden. Nedgångna industrikvarter har omskapats till bostäder, butiker och restauranger och Manchester har fyllts med liv och optimism igen.
Om det nu inte vore för den helt öde gastropuben och det dammiga Science-museet som ligger strax bredvid, som båda signalerar att höjdpunkten är passerad för den här gången och att nya omvandlingar väntar runt tidens krök.
Den lille servitören går för att fråga kocken om rödkål verkligen växer med chokladsmak och återvänder strax med svaret. Som jag misstänkte har kålen brässerats med lite högprocentig mörk choklad, för att ge den spännande smaken som står så bra till ankbröstet sötma. Jag njuter av varje tugga innan det är dags att vandra vidare genom staden som flera gånger rest sig, likt fågel Fenix, så lik min egen stad.