-Jag tycker vi gör så här, jag sjukskriver dig en vecka och så hörs vi på tisdag och ser hur du mår då.
Läkaren lägger fram ett intyg till sin patient efter att hon förklarat hur hon mår. Hon har ingen energi, tankarna vill inte riktigt följa med, hon saknar tidsuppfattning och den normala vardagen fungerar inte. Kropp och själ vill liksom inte bo ihop just nu.
Ibland stannar världen liksom till, den verklighet man tagit för given byts ut mot något annat. En skugga av det man tidigare kände. Jordens varv runt solen hickar till och avgrunden öppnar sig framför fötterna. Ingenting är sig likt, och blir det aldrig någonsin igen.
En av mina vänner sen ett kvarts sekel tillbaka står vid den avgrunden idag. Hon blev mamma för fjärde gången strax innan jul. En liten flicka föddes, öppnade sina ögon mot världen och sa hej. Tre veckor senare finns hon plötsligt inte längre.
Jag tog inte med någon present till bebisen när jag åkte hem till dem. Jag samlade ihop det jag kunde av mig själv och försökte att hålla ihop bitarna. Jag ville så otroligt mycket att när vi kom fram så var det här bara ett konstigt skämt, att det skulle ligga en liten flicka i en spjälsäng och skrika för att hon ville amma eller byta blöja. Men det blev inte så. Hennes pappa hämtade henne inte ur någon spjälsäng utan ur kylskåpet.
Hon var rosig och fin, så där lite skrynklig som nyfödda är och med en min som om hon visste alla världens hemligheter. När hon låg in min famn var hon alldeles kall. Magen rörde sig inte, jag höll själv andan och väntade in att den skulle höja sig, men den var stilla. Hon fanns verkligen inte kvar längre. Allt det här som jag hört den senaste veckan men inte velat förstå, blev på riktigt. Egentligen så är det här omöjligt. Barn kan inte dö innan äventyret ens har börjat, det är något som gått fel någonstans och någon måste rätta till det här. Men vem? Vem är det vi ska ringa till och säga att det blev fel?
Men vi får se hur du mår på tisdag. Sorgeprocessen pågår hela tiden vet du, även när man jobbar och också när man sover. Säger en läkare till någon som gått sönder.
Arbetsglädje och arbetslinje minsann, men när någon gått sönder går det inte att laga genom att tvinga personen att vara produktiv i samhället. Det bekymrar mig att arbete har blivit det viktigaste i vår existens, oavsett vad som händer oss så ska vi snabbt som möjligt ta oss tillbaka till platsen där vi är som mest värdefulla, arbetsmarknaden. Är du arbetslös är du värdelös. Och måste du sjukskriva dig, så är du sjåpig. Ta dig samman och gå till jobbet, annars kommer utanförskapet och tar dig.
Ibland orkar man inte tänka på det hotande utanförskapet, ibland vill man bara vara hemma och gråta. Låt det få vara så.
