Man ska inte tjata och jag har skrivit det förut, men...
Markus Krunegård, du borde aldrig gå på scenen igen efter "Korallreven & Vintergatan"!
Låten har vuxit ut till en riktig livefavorit. Det var en låt som visade sig från sin bästa sida redan från början och som Krunegård genom åren ägnat sig åt att bara växla upp och växla upp och växla upp. Idag är den kompletterad inte bara med innerliga känslor utan dessutom ett agiterande brandtal och ett malande avslutningsparti som är så nära perfektion man kan komma i musikalisk form.
Just där och då är Markus Krunegård och hans band helt fantastiska och det skulle tjäna som enorm slutpunkt om spelningen varit helt över när de i larmande motljus lämnar scenen.
Men de kommer förstås tillbaka och det förstör lite av magin.
"Korallreven & Vintergatan" är den perfekta avslutningslåten.
Jag hoppas att Markus Krunegård också inser det en dag.
Fram till det att superlåten får klinga ut är det dock en ojämn åktur som hemmasonen bjuder på.
Inför en utsåld salong och ackompanjerad av ruggigt snygg ljussättning blir det snabbt uppenbart att Krunegård vid det här laget hunnit komponera ett ordentligt gäng med semihits och att han vet hur de ska levereras. Men det är inte alla som gör sig riktigt bra i liveformatet.
Framförallt är det materialet från den senaste skivan "Rastlöst blod" som har svårt att komma till sin rätt live. "Under broarna i Skanstull", "Invandrarblues" och "Piller i badkaret", alla är de värda ett bättre öde än vad de möter denna jubileumsafton.
Med andra melodier lyckas Krunegård desto bättre. "Jag är en vampyr" framförs i en monstruös (höhö) version, "Hela livet var ett disco" framkallar just ett stort disco i den fullsatta Flygeln och "Hollywood Hills" får en svängig kostym som verkligen klär den.
Slutet blir bra trots allt.
Efter att prinsen av Peking kört sina extranummer tror merparten av publiken att det roliga är över och stormar mot garderoben. Men de får vända om.
Krunegård kommer tillbaka in ännu en gång och tillsammans med ständige vapendragaren Henrik "Kisa" Nilsson, utrustad med dragspel, bjuder han på en avskalad och högst tilltalande version av "Stjärnfallet". En låt som fortplantar sig ut i publiken och när sångaren tillslut lämnar scenen för gott fortsätter allsången att rulla genom publikhavet.
Gång efter gång efter gång på ett gåshudsframkallande sätt. Det är en riktigt mäktig avslutning.
Kan man inte få "Korallreven & Vintergatan" är detta minst sagt gott nog.